Texter för mig

Okej, jag erkänner. Jag skriver inte bara för att jag älskar det. Jag skriver för att jag vill få fram ett bra resultat också. Det är skillnaden mellan att skriva och att måla för mig. När jag skriver så vill jag att det ska bli bra, annars blir jag besviken. Måla gör jag däremot för att det känns bra i fingrarna, inte särskilt mycket för att jag vill att det ska bli "bra". Bryr mig liksom inte lika mycket när en målning inte riktigt blir som jag tänkt mig, som jag gör när en text inte känns helt rätt. 

Med den utgångspunkten tänker jag förklara för mina väntande nära och kära varför jag absolut inte vill visa något jag skriver för dem, när jag så lätt och ledigt visar upp halvdana teckningar och målningar utan vidare finess. För det är faktiskt inte alls så att jag enligt mig själv är bättre på att måla än på att skriva; snarare tvärtom. Det är bara det att jag vet att jag kan så mycket bättre än vad jag åstadkommer och jag vill så mycket mer än vad jag lyckas framföra. 

Dessutom är jag rädd för att det mitt jag kretsar kring inte ens är sant. Tänk om jag har gått runt hela livet och trott att jag har en talang för att skriva, att jag har fantasi, att jag förstår, för att sedan upptäcka att ingen annan håller med? Och jag vet att flera har läst saker jag skrivit och sagt att det är bra, men hur kan jag, helt ärligt, lita på dessa personers åsikter när jag själv kan se att jag ännu inte riktgt är där? Jag ber folk om konstruktiv kritik (det har faktiskt hänt), men allt jag får är "åh, vad bra", när jag vet att det inte är det, när jag vet att något fattas, trots att jag inte vet vad.

Nej, det finns ingen anledning för mig att visa mina texter för någon annan förrän jag är hundra procent nöjd. Något mindre perfekt än så kommer antingen slås ner (och jag kommer sluta tro på mig själv) eller uppskattas oförtjänt mycket, och sånt tål jag inte. Det hjälper inte min utveckling.