Jag ville ha en fräsch start på mitt bloggande, så jag startade en ny blogg! Jag vet inte än vad den ska handla om riktigt, men det ordnar sig väl. Jag tänkte ha något slags tema på den, hm... Här är den i alla fall: Tricksy

Okej, jag erkänner. Jag skriver inte bara för att jag älskar det. Jag skriver för att jag vill få fram ett bra resultat också. Det är skillnaden mellan att skriva och att måla för mig. När jag skriver så vill jag att det ska bli bra, annars blir jag besviken. Måla gör jag däremot för att det känns bra i fingrarna, inte särskilt mycket för att jag vill att det ska bli "bra". Bryr mig liksom inte lika mycket när en målning inte riktigt blir som jag tänkt mig, som jag gör när en text inte känns helt rätt. 

Med den utgångspunkten tänker jag förklara för mina väntande nära och kära varför jag absolut inte vill visa något jag skriver för dem, när jag så lätt och ledigt visar upp halvdana teckningar och målningar utan vidare finess. För det är faktiskt inte alls så att jag enligt mig själv är bättre på att måla än på att skriva; snarare tvärtom. Det är bara det att jag vet att jag kan så mycket bättre än vad jag åstadkommer och jag vill så mycket mer än vad jag lyckas framföra. 

Dessutom är jag rädd för att det mitt jag kretsar kring inte ens är sant. Tänk om jag har gått runt hela livet och trott att jag har en talang för att skriva, att jag har fantasi, att jag förstår, för att sedan upptäcka att ingen annan håller med? Och jag vet att flera har läst saker jag skrivit och sagt att det är bra, men hur kan jag, helt ärligt, lita på dessa personers åsikter när jag själv kan se att jag ännu inte riktgt är där? Jag ber folk om konstruktiv kritik (det har faktiskt hänt), men allt jag får är "åh, vad bra", när jag vet att det inte är det, när jag vet att något fattas, trots att jag inte vet vad.

Nej, det finns ingen anledning för mig att visa mina texter för någon annan förrän jag är hundra procent nöjd. Något mindre perfekt än så kommer antingen slås ner (och jag kommer sluta tro på mig själv) eller uppskattas oförtjänt mycket, och sånt tål jag inte. Det hjälper inte min utveckling. 

Nu tänkte jag ta upp ett intressant ämne! Jippie! Ett ämne jag borde läsa in mig mer på, eftersom jag tyvärr inte vet så mycket mer om det än vad som skrivs på svenska mammabloggar. Och det är inte barn det ska handla om, utan feminism! Jaaa! Men inte om feminismens historia och utveckling genom åren, inte heller om stora feminister och faktiskt inte ens särskilt mycket om feminismens grundpelare. Nej, idag ska det handla om synen på feminism, hatet mot feminism och kanske framför allt, rädslan för att vara en feminist. 

För det finns verkligen en utspridd rädsla för att kunna kopplas ihop med "de där manshatarna". Känslan är lite "Jag är inte feminist, men..." hur otroligt det än låter. Min fråga är: vad är felet med att vara feminist? Vad är det hemska med att kämpa emot de problem samhället har på grund av en än idag snedvriden syn på kvinnor och män, en utbredd okunnighet om genus (som alltför många inte ens vet att de har)? Varför ska man skämmas om man råkar låta som en feminist?

För jag är ju en sån där person som tycker det är helt rimligt att kvinnor och män ska uppfostras lika, ha samma förutsättningar och chanser i livet, lika lön, lika mycket inflytande, etcetera. Visserligen har jag aldrig kallat mig själv för just feminist, men det finns några anledningar till det. Dem ska jag berätta nu. Först och främst kanske det är viktigt att påpeka att jag aldrig sagt att jag inte är det. (Inte för att det har någon vidare betydelse, folk brukar ta ett uteblivet svar som antingen jakande eller nekande, beroende på vad de är ute efter för svar från början.) Då var det överstökat. Hej och hå.

Anledningar till att jag inte kallar mig själv för feminist:
1: Jag gillar inte att tillhöra något fack, eftersom folk alltid, alltid, alltid har fördomar. Bättre att vara lite mystisk sådär va. Jag har mina åsikter, helt enkelt. Då slipper jag hantera alla kommentarer från obildade människor som tror att feminism är något annat än vad det är.
2: Jag gillar inte riktigt namnet på något vis. Lite diffust kanske, men sån är ju jag. Mystisk. Buuu~
3: Jag vill inte sprida feministiska åsikter som en feminist, utan som en helt vanlig tjej som tänker men hjärnan och inte med röven. Jag är folklig. En sån man kan identifiera sig med, hehehe.

Med det sagt, så skulle jag troligtvis inte svara nej om någon frågade mig rakt ut om jag är feminist eller inte. Och om vi ska se krass på det hela, så skulle ingen gå på den lögnen i alla fall. 

Vidare, är jag så himla less på den där förnekelsen. På rädslan som får folk att till varje pris klamra sig fast vid sina villfarelser att genus inte är ett problem i dagens samhälle. Inte i Sverige, inte. Se, vad långt vi har kommit! Ja, i jämförelse med länder där kvinnor behandlas som ägodelar är det ju inte så jäkla svårt att ligga lite bättre till. Betyder det att vi inte har problem? Nej. Ska jag nöja mig bara för att andra har det sämre? Nej. Ska andra kvinnor göra det? Nej. Ska männen göra det? Nej. För vet ni vad, det här rör faktiskt både män och kvinnor. Så vad sjutton är folk egentligen rädda för? Jag tror de är rädda för det okända. Rädda för att ha fel, kanske. För det mesta tror jag inte ens att de vet själva. De ska bara säga emot liksom.

Lik förbannat skapas den där ilskan. Ilskan som får folk att skicka hatbrev, ja, till och med hotbrev, till feminister. Varför? Vi hatar inte män, vi hatar att män och kvinnor behandlas olika. Vi vill ingen illa, vi vill uppnå jämlikhet och jämställdhet i samhället. Låter inte det fullt rimligt? Det borde göra det.

Så jag tänkte på det här med självkänsla. Jag vet att det är väldigt många där ute som har dålig självkänsla och jag kan verkligen inte annat än tycka synd om dem. Personligen tycker jag både om mig själv och är säker på mig själv. Så ja. Men när jag pratar med folk, läser runt på internet och så vidare, så ser jag hela tiden alla de här människorna (oftast unga tjejer) som inte vågar ta för sig, inte tror på sig själva, är osäkra, eller rent av är rädda för vad andra ska tycka. 

Jag vill säga åt dem att skärpa till sig. Men för fan, vill jag säga, bara gör det. Det gör jag. Även när jag inte vågar så gör jag. Precis vad jag vill, så länge det inte skadar andra. Sen förstår jag ju att det inte är lätt. Jag har ju själv varit där. Liten och osäker, inte vågat ta plats, inte vågat vara mig själv. Och det trots att jag alltid inners inne har vetat mitt värde. Jag visste alltid att jag var bra, smart, en schysst person. Ändå fanns de där spärrarna.

Jag vill gärna tro att självkänslan kommer med tiden för de flesta, och det gör den säkert också ofta. Men när jag tänker på hur mycket jag har kämpat med mig själv för att våga mer, hur många gånger jag har stått framför spegeln och bråkat med rösterna som säger "du är inte snygg nog", "inte smart nog", "du har för många finnar"... då förstår jag vilken kamp det ändå är. Att få bra självkänsla och/eller självförtroende är inte något som bara kommer, det är något man kämpar sig till. Hårt och länge.

Jag hade turen att få föräldrar som alltid stöttade mig och fick mig att känna mig bra och duktig. Så länge jag och Alex gjorde vårt bästa så var vi bra nog, så länge vi var snälla mot andra (och uppförde oss som folk, vad sjutton är det för fel på alla oartiga småungar som ingen har koll på numera?) så var de nöjda liksom. Och jag tror, nej jag vet, att det har gett mig väldigt mycket skjuts på vägen. Det är värre för personer som kanske inte har samma sorts stöttning hemifrån av alla möjliga olika anledningar. Och jag önskar verkligen att jag kunde dela med mig av min viljestyrka, min allra finaste egenskap, till dem för att om man har glöden så kan man klara allt. Då kan man stå framför spegeln i badrumt och svara rösterna att "jo, jag är så mycket bättre ochså mycket mer än vad jag någonsin trodde".

Med det vill jag säga tack mamma och pappa för att ni är så fantastiskt bra föräldrar och alltid har funnits där för mig. Jag älskar er och jag längtar efter att få fira jul med er och Alex och resten av släkten. 
Och ta aldrig upp att jag skrev det här, för då kommer jag bara börja gråta, ni vet att jag inte klarar av att prata om känslor. Det är därför jag skriver det istället. 

Puss och kram
Bea

Idag har jag, Hanna och Aino varit och shoppat på dagen och sen tog vi med oss David och åkte för att titta på momiji "light up" på kvällen. Höstlöv med ljussättning. Vi åkte till Kodaiji (高台寺) idag men ska kanske åka till Kiyomizudera (清水寺) en annan kväll, för det ska vara väldigt fint där med. Just nu flockas japaner och andra turister i just Kyoto bara för att titta på momiji. Det är ju långhelg nå uckså, så japanerna kommer från andra städer också tydligen. Och ja, det var proppfullt med folk vid Kodaiji. Det var mörkt också, så typ alla kort blev suddiga, men jag lägger upp ett par stycken här ändå. De som är minst suddiga. 

 

Igår var jag i skolan. Efter skolan satt vi i cafeterian uppe vid universitetet och pluggade och pratade fram till klockan åtta på kvällen. I alla fall jag och David blev kvar där så länge, de andra gick hem tidigare. Imorgon är det helgdag här i Japan, och det ska firas med att sova riktigt länge och sen städa rent här. Det ser ut som fan just nu, kan jag säga. 

Vaknade med bultande huvudvärk, halsont och lätt illamående idag. Jag blev irriterad och kröp tillbaka ner i sängen igen, bara för att stanna här precis hela dagen. Har bara sovit, ätit och tittat på Game of thrones hela dagen. Som tur är känns det redan bättre, har bara ont i halsen nu. Tänkte försöka ta mig till skolan imorgon. Nog för att det är jobbigt att gå upp tidigt och behöva genomlida flera timmars studier som jag redan har gått igenom en gång förut, men att stanna hemma och göra ingenting en hel dag är så fruktansvärt tråkigt.

xoxo, Bea

Dagens underdrift; att jag skulle vara lite arg. Jag är ganska mycket arg. Jag vet faktiskt inte riktigt när jag var så här arg senast. Och anledningen är SDU:s film om... är det invandringspolitiken den handlar om? Jag vet inte riktigt vad som flög i de där äckliga rasisterna den här gången. Klicka här för att komma till filmen.

Nu undrar jag hur i hela fridens namn man kan "testa att vara asylsökande för en dag". Jag undrar så jag sprängs. Gustav Kasselstrand har som vanligt de bästa svaren, så vi får se vad han gör. Åh, jaha. Intressant. Han tar sina asylsökarpapper och kör iväg till... ett nyligen upprustat slott. I Halland. Va? Har jag missat något nu eller? Är Gustav Kasselstrand invandrare? Hur ska han kunna ha den minsta lilla jäkla aning om hur en asylsökande känner sig om han inte ens lämnar landet? 

Det känns skönt att veta att sveriges invandrare åtminstone har uppskurna frukter och bubbel på sina rum, så att de två (inte bara en) som får dela kan ha det mysigt tillsammans och... BLÄ. Ni ljuger ju rent ut för tusan. Ska jag tro på det här? Tar ni mig för en idiot eller? Jo, jag tar det här personligt.

Sen då? Fan, vad jobbigt att ett gammalt slott med så mycket historia bakom blir upprustat så att det kan användas till något vettigt. Fan också, att detta fantastiska svenska arv ska falla i händerna på giriga, lata invandrare, som ändå ska åka hem snart (efter en kort vistelse på spa-slottet). Nu får ni bannemig akta er, kära kungafamiljen, för snart tar de väl över självaste Drottningholm!

Är han seriös på riktigt eller är det här bara ett utdraget, jävligt plågsamt skämt? Karln kan ju inte mena allvar, tänkte jag från början. Men jo, det verkar faktiskt så. Vid det här laget kanske man borde ha vant sig vid Sverigedemokraternas upptåg. Man kanske skulle ha slutat ta dem på allvar för längesen. Satt upp skyddsmekanismer för deras idioti. Fast jag tycker faktiskt inte det. Så länge de menar allvar med såna här verklighetsfrämmande filmer, så borde de ses som ett hot mot Sverige. Genom att visa upp det här spaliknande stället och påstå att det är normal boendestandard för asylsökande visar de ju helt klart att de inte har någon som helst koll på någonting över huvud taget. Tänk om folk köper det här? Och jag vet att det finns folk där ute som köper det här, de lyckades ju ta sig in i riksdagen, eller hur? Kära SD med anhängare, ni suger. Bara så att ni vet. 

Nej, nu ska jag nog lugna ner mig lite och försöka vara seriös. Jag tycker verkligen att det är skrämmande att det här partiet finns i vår riksdag. Jag tycker att det är skrämmande att en sån här film godkäns ens av det egna partiet, och framför allt tycker jag att det är skrämmande att Gustav Kasselstrand inte har fått sparken än. Vad är det som händer med Sverige? 

Hur kommer man på idén? Hur kunde någon tycka att det var en bra idé från början? Kasselstrand vet ingenting om hur det känns att komma, kanske ensam, till ett främmande land och bara hoppas på att få stanna. Han vet inte hur det är att inte förstå språket eller kulturen. Han vet inte vilken ångest många asylsökande går och bär på. Och ändå tycker han att det är okej att göra en sån här video, som faktiskt mest liknar ett hån. Nej, vet ni vad. Skärpning!

PS. Kom osökt att tänka på filmen med de farliga mammorna med burka och barnvagnar som skuffade undan små stackars rangliga, svenska pensionärer. Den filmen gav mig ungefär lika mycket glädje som den här. DS.

Eftersom det har slagit mig att jag åker hem om bara fem månader, så har jag börjat fundera rejält på vad jag vill göra sen. Har spanat in utbildningar i hela Sverige, både på universitet och på folkhögskolor. Jag är ju inte utbildad till något redan, så utan vidareutbildning så kommer jag troligtvis sitta fast på McDonalds för resten av livet. Men jag kan helt ärligt säga att jag inte har den blekaste aning om vad jag vill göra. Eller jo, jag skulle vilja gå på folkhögskola, men mina år som jag kan få CSN-stöd under börjar ticka och jag vill kunna gå på universitet sen.

Så hur väljer man? Å ena sidan så är jag intresserad av... typ allt. Fast å andra sidan så är jag inte särskilt intresserad av någon utbildning alls. Allting ser tråkigt ut. Det finns ju oändligt många kurser som verkar roliga, men program där man faktiskt utbildar sig till ett vettigt yrke som man kan få betalt för, de ser alltid skittråkiga ut. 

Jo, men jag bytte klass. Jag flyttade ner ett steg, för jag tyckte inte att det var värt stressen och pressen, även om jag hade lärt mig mycket mer i min förra klass. Den jag går i nu är mest repetition och väldigt enkel, men jag trivs mycket bättre och jag hoppas på att vi ska börja med nyare grejer snart. 

Idag har jag faktiskt fått tummen ur och städat hela studentrummet, duktiga jag! Men jag ska dra igen nu och plugga med David på "Mister Donut"; vi kände att vi var tvungna att testa det stället. Idag blir det alltså inte Freshness Burger, dit vi har gått flera gånger förut, trots att deras burgare är helt magiska.

Hej med er! 
xoxo, Bea

... ny klass, ny lärare. Min nya klass är fullproppad med pluggisar från Taiwan. Inte en enda svensk (utöver mig), och bara två personer från min gamla klass går där. Läraren verkar schysst, men rätt sträng och jag kände redan idag att det här kommer att bli riktigt tufft. Inte "åh, vad skönt, nu kommer jag lära mig massor"-tufft, utan snarare "jag vill skita i det här och gå hem och sova istället"-tufft. Typ "jag överlever nog inte ens första veckan"-tufft. Vi fick en massa information idag om den kommande terminen, allting som vanligt på japanska, men med den skillnaden att läraren tog för givet att vi förstår. Med andra ord pratade hon väldigt snabbt, och jag förstod troligtvis inte mycket mer än 50%. Vid lunch var jag villig att ge upp och kräva att få börja i en enklare klass, men jag antar att jag borde ge det ett försök. 

Redan första dagen (idag) så skulle vi sitta i grupper, berätta om oss själva, ställa frågor och samtala (det jag tycker är allra svårast med japanska), och sen skulle vi DESSUTOM ställa oss upp och återge för resten av klassen vad den bredvid hade sagt. Jag HATAR att stå och prata inför folk. Första dagen? FÖRSTA DAGEN? Jag känner inte ens de här läskiga taiwaneserna, som alla är minst tio gånger bättre än mig på japanska. Behöver jag ens fortsätta? Den här dagen har varit kass som fan. Min hjärna gråter, mina ögon är trötta, självförtroendet i bott och jag lyckas inte ens lista ut hur jag ska betala min jäkla hyra?! 

Som tur är så har jag en troligtvis väldigt trevlig afton framför mig, eftersom Emiliano, vår före detta klasskompis, ska åka hem på onsdag och vi ska ha hejdå-fest för honom sen. Efter att jag har kämpat mig igenom dagens alla läxor och förberedelser inför imorgon. 

Igår hade vi orientering i skolan. Då fick vi reda på att de där jäkla japanerna har skärpt straffen på nedladdning (nu kan man få upp till tre år i fängelse eller 200 man yen (2000000 yen) för nedladdning) och dessutom kan de se typ allt vi gör på internet. Vi som bor i studentrum. Så jag ska aldrig ladda ner igen, fan. </3 Vad hände med personlig integritet på internet? Jag blev lite illamående. Oh well. 

På kvällen hade vi trevligt med vår nya granne, en finsk jättetrevlig tjej, sen åkte vi down town och mötte upp en massa folk. Det var en väldigt bra kväll, tycker jag. Den avslutades med nattmat och sen åkte vi hem. Idag har jag sovit och bara tagit det lugnt, men jag ska städa rummet strax, för sen får jag finbesök. Av en kiiiille, busigt va? Smyger in killar på rummet på det där sättet. Nej, okej, det ska inte vara plural. Bara en. Jag har nog faktiskt inte haft besök av mer än en kille åt gången sen jag kom hit. (Jag kan verkligen höra hur pappa pustar ut nu.) 

Städa var det ja. Aleeeeeeeex, kom hit och trolla bort min sladdhög, det ser förjävligt ut!

xoxo, Bea

Jo, jag har ju faktiskt köpt nya skor, och eftersom jag inte kan gå i klackar utan att få vidrigt ont i fötterna i en vecka efteråt, så köpte jag helt enkelt platåskor! Så jag når killarna på dansgolvet. ;) 

Det verkar som om det inte bara är pappa som vill att jag uppdaterar mer, är det så? Om jag har uppfattat saken rätt så är farmor också besviken på mina uteblivna blogginlägg, sådan mor sådan son, eller hur? 

Jag vet inte om ni har uppfattat det, men det är så att jag har haft höstlov ett tag här nu. Jag har inte heller någon vidare budget att tala om, så jag har faktiskt inte gjort särskilt mycket alls den senaste tiden. Dock kan jag meddela att jag har blivit kär i en japansk kille, så jag planerar förlänga mitt visum med minst ett till år och stanna här. Jag trivs faktiskt så bra att jag vill stanna här för alltid. Det låter bra, eller hur?

Skämt åsido, så händer det nästan ingenting. Jag hade tänkt komma hem över jul, men jag är inte säker på att jag kommer ha råd med det nu när jag har slösat bort så mycket pengar på Tokyoresor, tunnelbanebiljetter och skor. Vi får se hur det blir med den saken. 

Det har kommit nya elever till min skola nu också. Igår var jag där och välkomnade de nya svenskarna, ett glatt gäng på... sex personer, tror jag. En del såg lite skakis ut faktiskt, typ så som jag antagligen såg ut på första dagen här. Jag kunde inte låta bli att bli lite sentimental. Känns helt sjukt att stå där ett halvår senare och ta emot nya asplöv som om jag vet och kan mer än dem. Fast det gör jag ju. Jag känner mig fortfarande som en nybörjare, men nu räknas jag faktiskt som "senpai"; någon som har pluggat längre och är på en högre nivå än någon annan. Kan inte fatta att det redan har gått ett halvt år sen jag klev ner på japansk mark. Kan inte fatta att halva tiden har gått och att jag kommer vara hemma om ett halvår. Vad ska jag göra då liksom? Sluta leka runt och skaffa mig ett jobb? Usch. Fy fan, vad tråkigt. Jag tycker inte livet borde gå ut på att anpassa sig, och egentligen vill jag bara skriva, men man behöver ju pengar liksom. Helst vill jag bara flytta in på ett bibliotek och bara läsa och skriva hela dagarna. Den perfekta tillvaron. Doften av gamla och nya böcker. Ljudet av smattrande tangenter då min egen bok tar form på skärmen. 

Vet ni om att jag håller på att planera och skriva en bok? Eller rättare sagt, en triologi. Det gör jag. Vet ni om att jag skriver ner speciella händelser här i Japan för att kunna sammanställa en självbiografi om det här året? Det gör jag. Det kommer att bli bra. Och jag vet det eftersom jag inte är klar förrän jag är nöjd, och jag har enorma krav på saker jag gör, kanske framför allt på min fantasytriologi, eftersom jag praktiskt taget har planerat de böckerna sen jag var femton år gammal. 

Här har ni ett lejon jag målade. Enjoy!