Nobels fredspris
Efter tentan idag, åkte jag hem, gjorde en snabb lunch och knäppte på TV:n. I rutan ser jag en afrikansk kvinna som håller tal. "Vad är det här om?" tänkte jag. Nobels fredspris handlade det om.
Kvinnan som höll tal var Leymah Gbowee. Hon är en av de tre kvinnor som i år fick dela på Nobels fredspris. Hon ledde 2003 en grupp kvinnor som protesterade mot orättvisor och korruption i Liberia.
Nästa talare var Tawakkol Karman, en ung kvinna som under den Arabiska våren ledde unga i en fredslig demonstration i Jemen.
Jag missade tyvärr det första talet, som hölls av Ellen Johnson Sirleaf, men hon är Liberias nuvarande president. Hon är också Afrikas första kvinnliga statsöverhuvud.
Jag är tyvärr inte insatt i vad som har hänt och fortfarande händer i Afrika. Vad jag vet är dock att dessa kvinnor verkligen har förtjänat fredspriset och att de är värda att se upp till. De säger nej till förtryck. De kämpar för sina egna och för alla andras rättigheter. De vet vad de vill och de tvekar inte att sträva efter det, trots egna uppoffringar. Med bestämda röster för de sina folks talan. Och det behövs verkligen människor som vågar. Det behövs starka kvinnor som inte finner sig i förtryck, varken mot kvinnor eller mot samhället i stort. Men det krävs också samarbete och hårt slit. Det krävs envishet och styrka. Det krävs övertygelse.
Tawakkol Karman var övertygad i sin sak när hon berättade att världen kommer att bli fri och fredlig. Alla vill det och alla strävar efter det. Om alla hjälps åt så kan det bli så. Nej, det kommer att bli så, oundvikligen. "Drömmer jag för stort?" frågade hon med ett busigt leende. Svaret är nej. Så länge det finns människor som hon och hennes kolleger, viljestarka människor som inte viker sig, så länge det finns samarbete, så kommer det att bli så.
Och jag vill tacka dessa kvinnor, eftersom de ger mig hoppet tillbaka. Det kanske är så att det finns hopp för fred, för rättvisa och för jämlikhet. Vi kanske faktiskt kommer att kunna leva tillsammans med ömsesidig respekt och förståelse i framtiden.
Kvinnan som höll tal var Leymah Gbowee. Hon är en av de tre kvinnor som i år fick dela på Nobels fredspris. Hon ledde 2003 en grupp kvinnor som protesterade mot orättvisor och korruption i Liberia.
Nästa talare var Tawakkol Karman, en ung kvinna som under den Arabiska våren ledde unga i en fredslig demonstration i Jemen.
Jag missade tyvärr det första talet, som hölls av Ellen Johnson Sirleaf, men hon är Liberias nuvarande president. Hon är också Afrikas första kvinnliga statsöverhuvud.
Jag är tyvärr inte insatt i vad som har hänt och fortfarande händer i Afrika. Vad jag vet är dock att dessa kvinnor verkligen har förtjänat fredspriset och att de är värda att se upp till. De säger nej till förtryck. De kämpar för sina egna och för alla andras rättigheter. De vet vad de vill och de tvekar inte att sträva efter det, trots egna uppoffringar. Med bestämda röster för de sina folks talan. Och det behövs verkligen människor som vågar. Det behövs starka kvinnor som inte finner sig i förtryck, varken mot kvinnor eller mot samhället i stort. Men det krävs också samarbete och hårt slit. Det krävs envishet och styrka. Det krävs övertygelse.
Tawakkol Karman var övertygad i sin sak när hon berättade att världen kommer att bli fri och fredlig. Alla vill det och alla strävar efter det. Om alla hjälps åt så kan det bli så. Nej, det kommer att bli så, oundvikligen. "Drömmer jag för stort?" frågade hon med ett busigt leende. Svaret är nej. Så länge det finns människor som hon och hennes kolleger, viljestarka människor som inte viker sig, så länge det finns samarbete, så kommer det att bli så.
Och jag vill tacka dessa kvinnor, eftersom de ger mig hoppet tillbaka. Det kanske är så att det finns hopp för fred, för rättvisa och för jämlikhet. Vi kanske faktiskt kommer att kunna leva tillsammans med ömsesidig respekt och förståelse i framtiden.
Kommentarer
Trackback
