Stjärnfall

Så igår skulle vi egentligen se den nya Naruto-filmen på bio, men de hade fortfarande inte fått in den, trots att det skulle ha premiär redan den 28e juli. Det var riktigt störande, framför allt som Andreas till och med hade ringt innan och frågat om de hade fått in den än. Det slutade med att vi såg "The amazing spiderman" i stället, och den var riktigt bra! Efter det var vi ute och träffade folk halva natten och dansade osv. Ni vet hur det funkar. Sen tog jag tag i långpromenaden hem längs Kamogawa och var hemma halv fem ungefär. 

Som ni förstår så tog jag sovmorgon idag (det gör jag för det mesta). Men sen var det dags för picknick vid floden, varifrån vi hade utsikt över berget som utsmyckas med ett stort 大. Det har nämligen varit Obon här i Japan. Det är en festival som har med andar att göra. Jag tror det är så att de besöker de levande under ett par dagar i augusti. Idag, den 16e augusti, så var Obon över och när solen hade gått ner så tände japanerna eld på kanjitecknet. Egentligen tänder de eld på fem olika kanjitecken som är på fem olika berg runt Kyoto, men vi kunde bara se ett. Hm... Ja, anledningen är att andarna ska hitta hem igen. Det är en gammal fin tradition tycker jag. 

Jag såg mitt livs första stjärnskott idag också, när berget brann som mest! Jag ska inte berätta vad jag önskade mig, för jag har hört att drömmar inte blir uppfyllda om man berättar om dem. Men det var coolt att se i alla fall. Nu har jag kollat på "Stardust" igen, för den tycker jag är mysig. Ska väl sova snart antar jag. 

xoxo, Bea

Sjukling

Idag fick jag det höga nöjet att besöka ett japanskt sjukhus för första gången. Det är så att jag har känt mig rätt krasslig den senaste tiden, och idag, när jag även vaknade med en svullnad på min hand, så tyckte jag att jag fick nog och bestämde mig för att det var dags att ta tag i saken. Jag fick hjälp av Hanna, som ringde till vår lärare och hon följde med och sa vart vi skulle gå. Hon hjälpte mig förstå vad läkaren sa och sådär. Sen drog läkaren fram ett helt ultraljud och kollade med det i magen på mig, vilket jag tyckte var jättespännande. En sak är säker, och det är att om man säger att man är sjuk så tr de en på allvar här. Till skillnad från i Sverige, där de bara ställer några frågor och skickar hem en igen. Jag sa att jag har mått illa och haft ont i magen till och från ett tag, och hon gjorde ett ultraljud. Wow. I Sverige måste man bli gravid för att få sån behandling. 

Nåväl, det var tur att Hanna hjälpte mig ringa, för själv har jag glömt bort nästan all japanska under lovet. Har dock rätt dåligt samvete för att jag tog upp både hennes och min lärares tid... 

xoxo, Bea