Paket!
Nu plingade det precis på dörren och utanför stod en liten japan med ett paket åt mig. Det betyder att det blir chokladpudding till efterrätt ikväll! Tack farmor :D
För övrigt så är det idag exakt fem månader sen jag började plugga här och snart har alltså hälften av tiden gått i Japan. Tiden går så fort när man har roligt!
För övrigt så är det idag exakt fem månader sen jag började plugga här och snart har alltså hälften av tiden gått i Japan. Tiden går så fort när man har roligt!
Stjärnfall
Så igår skulle vi egentligen se den nya Naruto-filmen på bio, men de hade fortfarande inte fått in den, trots att det skulle ha premiär redan den 28e juli. Det var riktigt störande, framför allt som Andreas till och med hade ringt innan och frågat om de hade fått in den än. Det slutade med att vi såg "The amazing spiderman" i stället, och den var riktigt bra! Efter det var vi ute och träffade folk halva natten och dansade osv. Ni vet hur det funkar. Sen tog jag tag i långpromenaden hem längs Kamogawa och var hemma halv fem ungefär.
Som ni förstår så tog jag sovmorgon idag (det gör jag för det mesta). Men sen var det dags för picknick vid floden, varifrån vi hade utsikt över berget som utsmyckas med ett stort 大. Det har nämligen varit Obon här i Japan. Det är en festival som har med andar att göra. Jag tror det är så att de besöker de levande under ett par dagar i augusti. Idag, den 16e augusti, så var Obon över och när solen hade gått ner så tände japanerna eld på kanjitecknet. Egentligen tänder de eld på fem olika kanjitecken som är på fem olika berg runt Kyoto, men vi kunde bara se ett. Hm... Ja, anledningen är att andarna ska hitta hem igen. Det är en gammal fin tradition tycker jag.
Jag såg mitt livs första stjärnskott idag också, när berget brann som mest! Jag ska inte berätta vad jag önskade mig, för jag har hört att drömmar inte blir uppfyllda om man berättar om dem. Men det var coolt att se i alla fall. Nu har jag kollat på "Stardust" igen, för den tycker jag är mysig. Ska väl sova snart antar jag.
xoxo, Bea
Som ni förstår så tog jag sovmorgon idag (det gör jag för det mesta). Men sen var det dags för picknick vid floden, varifrån vi hade utsikt över berget som utsmyckas med ett stort 大. Det har nämligen varit Obon här i Japan. Det är en festival som har med andar att göra. Jag tror det är så att de besöker de levande under ett par dagar i augusti. Idag, den 16e augusti, så var Obon över och när solen hade gått ner så tände japanerna eld på kanjitecknet. Egentligen tänder de eld på fem olika kanjitecken som är på fem olika berg runt Kyoto, men vi kunde bara se ett. Hm... Ja, anledningen är att andarna ska hitta hem igen. Det är en gammal fin tradition tycker jag.
Jag såg mitt livs första stjärnskott idag också, när berget brann som mest! Jag ska inte berätta vad jag önskade mig, för jag har hört att drömmar inte blir uppfyllda om man berättar om dem. Men det var coolt att se i alla fall. Nu har jag kollat på "Stardust" igen, för den tycker jag är mysig. Ska väl sova snart antar jag.
xoxo, Bea
Sjukling
Idag fick jag det höga nöjet att besöka ett japanskt sjukhus för första gången. Det är så att jag har känt mig rätt krasslig den senaste tiden, och idag, när jag även vaknade med en svullnad på min hand, så tyckte jag att jag fick nog och bestämde mig för att det var dags att ta tag i saken. Jag fick hjälp av Hanna, som ringde till vår lärare och hon följde med och sa vart vi skulle gå. Hon hjälpte mig förstå vad läkaren sa och sådär. Sen drog läkaren fram ett helt ultraljud och kollade med det i magen på mig, vilket jag tyckte var jättespännande. En sak är säker, och det är att om man säger att man är sjuk så tr de en på allvar här. Till skillnad från i Sverige, där de bara ställer några frågor och skickar hem en igen. Jag sa att jag har mått illa och haft ont i magen till och från ett tag, och hon gjorde ett ultraljud. Wow. I Sverige måste man bli gravid för att få sån behandling.
Nåväl, det var tur att Hanna hjälpte mig ringa, för själv har jag glömt bort nästan all japanska under lovet. Har dock rätt dåligt samvete för att jag tog upp både hennes och min lärares tid...
xoxo, Bea
Nåväl, det var tur att Hanna hjälpte mig ringa, för själv har jag glömt bort nästan all japanska under lovet. Har dock rätt dåligt samvete för att jag tog upp både hennes och min lärares tid...
xoxo, Bea
Var dag är glad dag
Den här dagen har varit lång, lektionerna har varit tråkiga och jag har varit hungrig mest hela dagen, men nu på eftermiddagen tog jag en tripp till ett köpcenter och införskaffade nagellack och en byxdress som får mig att känna mig som en hobbit, och det bättrade på mitt humör (som i och för sig blev bättre över dagen när jag fick i mig käk) så nu sitter jag här och tycker att alla låtar jag hör är värda att dela med sig av på facebook. Eftersom jag vet att folk tycker att man är irriterande när man gör hundra inlägg där i timmen, så utnyttjar jag i stället min blogg för att dela med mig av min plötsliga fröjd. Jag vill också tala om att jag upptäckte idag att jag trivs som en kung i Kyoto. När jag hade bott såhär länge i Bålsta så hade jag redan tröttnat på stället så till den grad att jag sagt upp hyreskontraktet för att fly så långt därifrån jag bara kunde (ja, jag syftar på Japan). Men tiden bara flyger fram i Kyoto. Mer än en fjärdedel av tiden här har redan gått! Jisses.
Jo just det, jag köpte rökelse idag. Jag har ingen tändare och inga tändstickor, så jag fick tända den över min gasspis. Ja, den är bra till mycket, den! Råkade smälta ner min skärbräda på den, för att jag trodde att den hade svalnat. Ojoj, det var en typisk "Bea, du är klantig"-stund. Men det är sånt som gör livet spännande! Vad lyckas jag smälta ner idag? Råkar jag dricka sur mjölk idag kanske? Vad finns inuti den här förpackningen, tro? (Troligtvis fler förpackningar; japanerna älskar förpackningar, och påsar.)
Ja, ni hör ju hur spännande mitt liv är. Här är en spännande bild på mina naglar också, eftersom jag är så himla estetisk av mig.
Ha det gött!
xoxo, Bea
Jo just det, jag köpte rökelse idag. Jag har ingen tändare och inga tändstickor, så jag fick tända den över min gasspis. Ja, den är bra till mycket, den! Råkade smälta ner min skärbräda på den, för att jag trodde att den hade svalnat. Ojoj, det var en typisk "Bea, du är klantig"-stund. Men det är sånt som gör livet spännande! Vad lyckas jag smälta ner idag? Råkar jag dricka sur mjölk idag kanske? Vad finns inuti den här förpackningen, tro? (Troligtvis fler förpackningar; japanerna älskar förpackningar, och påsar.)
Ja, ni hör ju hur spännande mitt liv är. Här är en spännande bild på mina naglar också, eftersom jag är så himla estetisk av mig.
Ha det gött!
xoxo, Bea
Sagan om tusenfotingen
Förra veckan var det "Golden week" här i Japan, vilket innebär en massa lediga dagar. Jag vet inte riktigt vad det har varit för högtider, men jag har i alla fall haft två långhelger på rad. Jo, vänta, en dag var det "barnens dag" tror jag...
I vilket fall som helst så har jag, förutom att plugga, tagit mig tid till att besöka Gion en gång till, och att testa tunnelbanan. Jag åkte med den till Kyotos tågstation och gick omkring där utanför eftersom det finns stora, fina köpcentra där. (Jag köpte en väska, yeay!)
Jo, det jag ville berätta om, var min utflykt till Gion. Jag gick till Kitaojis busstation och åkte med buss 206 till Gion. (Det är detaljerna som gör historien, visst?) Väl där gick jag runt och strövade bland väldigt många människor och en hel massa roliga affärer, fina färger, gamla hus och så vidare. Det var trevligt, och jag var nära att köpa så mycket att jag bestämde mig för att inte köpa något alls i stället, eftersom jag inte kunde bestämma mig för vad jag helst ville ha.
I Gion finns det också ett tempelområde. Jag vet inte vad det heter faktiskt, men dit kunde man gå in och besöka och be vid tempel och små "shrines", kan inte komma på ett bra svenskt ord... Det var en ganska fin trädgård där också. Till slut hamnade jag längst upp i området, vid Chourakuji, ett tempel vid skog och berg. Jag gick dit och sedan uppåt.
Jag lade upp en version av den här bilden i det förra inlägget, men den (eller de) togs där uppe. Jag hittade denna fantastiska utsikt över Kyoto och bergen på andra sidan. Samtidigt var det folk som sjöng långt där nere, vilket lät väldigt häftigt där uppifrån.
Här kommer några fler bilder från den dagen.
Det var när jag fotade den allra sista bilden som jag lärde känna min vän, herr Tusenfoting. Jag gick runt och tittade och fotade inne på området. När jag såg den här ingången så grabbade jag tag i kameran, som jag hade i fickan, och drog upp den. Jag höll upp den lille rackaren framför ansiktet och skulle precis trycka på knappen, när jag såg hur en stor insekt med flera tusen ben kröp omkring på min hand. Jag skrek till, knäppte bilden (den här ovan) och släppte sedan kameran rakt ner. Jag rös och viftade som en dåre med kameran hängandes från min handled i snöret. Japanerna runt mig stirrade och jag kände mig som en fånig turist. Resten av dagen kändes det som om jag hade tusenfotingar överallt och innanför kläderna, eftersom jag hade fårr för mig att det suttit två små kräk på mig och jag visste ju inte vart den hade kommit ifrån. Den hade lika gärna kunnat ha lagt ägg i min jacka. Usch.
xoxo, Bea
I vilket fall som helst så har jag, förutom att plugga, tagit mig tid till att besöka Gion en gång till, och att testa tunnelbanan. Jag åkte med den till Kyotos tågstation och gick omkring där utanför eftersom det finns stora, fina köpcentra där. (Jag köpte en väska, yeay!)
Jo, det jag ville berätta om, var min utflykt till Gion. Jag gick till Kitaojis busstation och åkte med buss 206 till Gion. (Det är detaljerna som gör historien, visst?) Väl där gick jag runt och strövade bland väldigt många människor och en hel massa roliga affärer, fina färger, gamla hus och så vidare. Det var trevligt, och jag var nära att köpa så mycket att jag bestämde mig för att inte köpa något alls i stället, eftersom jag inte kunde bestämma mig för vad jag helst ville ha.
I Gion finns det också ett tempelområde. Jag vet inte vad det heter faktiskt, men dit kunde man gå in och besöka och be vid tempel och små "shrines", kan inte komma på ett bra svenskt ord... Det var en ganska fin trädgård där också. Till slut hamnade jag längst upp i området, vid Chourakuji, ett tempel vid skog och berg. Jag gick dit och sedan uppåt.
Jag lade upp en version av den här bilden i det förra inlägget, men den (eller de) togs där uppe. Jag hittade denna fantastiska utsikt över Kyoto och bergen på andra sidan. Samtidigt var det folk som sjöng långt där nere, vilket lät väldigt häftigt där uppifrån.
Här kommer några fler bilder från den dagen.
Det var när jag fotade den allra sista bilden som jag lärde känna min vän, herr Tusenfoting. Jag gick runt och tittade och fotade inne på området. När jag såg den här ingången så grabbade jag tag i kameran, som jag hade i fickan, och drog upp den. Jag höll upp den lille rackaren framför ansiktet och skulle precis trycka på knappen, när jag såg hur en stor insekt med flera tusen ben kröp omkring på min hand. Jag skrek till, knäppte bilden (den här ovan) och släppte sedan kameran rakt ner. Jag rös och viftade som en dåre med kameran hängandes från min handled i snöret. Japanerna runt mig stirrade och jag kände mig som en fånig turist. Resten av dagen kändes det som om jag hade tusenfotingar överallt och innanför kläderna, eftersom jag hade fårr för mig att det suttit två små kräk på mig och jag visste ju inte vart den hade kommit ifrån. Den hade lika gärna kunnat ha lagt ägg i min jacka. Usch.
xoxo, Bea
Sagan om hur jag inte hamnade i Nara idag
Idag har skolan en resa till Nara planerad. Mina klasskompisar är där just nu på sightseeing. Jag är inte där just nu, utan i mitt rum och kokar potatis. Varför är jag inte i Nara med mina klasskompisar? Ja, det är en mycket bra fråga.
Efter en natts dålig sömn, kom jag igår till skolan alldeles utmattad. Där fick jag reda på att vi idag skulle åka till Nara, vilket piggade upp mig ganska mycket. Jag vill nämligen väldigt gärna åka till Nara. Till er som inte vet något om platsen: www.google.se. När jag kom hem var jag dock så trött att jag hade huvudvärk, och jag tänkte att jag skulle ställa klockan i tid så att jag absolut inte skulle glömma bort det, så det gjorde jag. Jag ställde klockan på halv sju, och min väckarklocka fungerar alldeles utmärkt; den ringde nämligen klockan halv sju. Igår eftermiddag.
Som ni nog förstår, så stängde jag av alarmet då och återvände till mina studier (till att titta på Vänner). På kvällen slängde jag mig, trött som jag var, på min futon och somnade för en gångs skull snabbt, försäkrad om att jag skulle kliva upp i tid till utflykten eftersom jag hade varit förutseende nog att ställa klockan redan när jag kom hem.
Nu märker ni att det fattas en ynka liten detalj, eller hur? För att alarmet i en väckarklocka ska fungera så behövs det visserligen att man ställer in det på rätt tid, men ännu viktigare är det att man startar det. Om man inte startar larmet så kommer det under inga omständigheter att ringa. Jag vet det här med säkerhet eftersom jag har lärt mig den hårda vägen.
Faktum är, att jag inte ens vaknade särskilt sent. Jag vaknade utvilad och pigg klockan kvart över åtta, precis då vi skulle samlas i klassrummet. När jag gjorde det och tittade på klockan så trodde jag först inte att det var sant, så jag dubbelkollade med mitt armbandsur (Tack, pappa!), men det var lika osamarbetsvilligt som min väckarklocka. Rasande och svärande arbetade jag mig ner till cykeln och med hjälp av den tog jag mig till skolan, bara för att få höra att det inte fanns något jag kunde göra åt saken. Bussarna med eleverna hade lämnat skolan en halvtimme tidigare eller så.
"Hi! I overslept today."
"Oh, okay..."
"Is there, like, anything that I can do?"
"... No, I don't think so."
"Alright, I'll just go home and... relax then. I can go to Nara some other time, I guess."
"Yeah, just... take it easy."
Sen pratade vi några ord japanska innan jag tackade för mig, gick och köpte frukost och återvände hem. Men jag kan tala om att jag inte alls har tagit det lugnt idag. Jag har tvättat och storstädat, och övat lite kanji. Jag ska plugga mer sen, när jag orkar. Jag är i alla fall inte lika förbannad längre. Det kan väl bli en liten rolig historia att berätta i skolan imorgon kanske. Och att skriva på bloggen. Som sagt, så kan jag åka till Nara någon annan gång. Jag ska ju trots allt bo i det här landet i elva månader till.
Efter en natts dålig sömn, kom jag igår till skolan alldeles utmattad. Där fick jag reda på att vi idag skulle åka till Nara, vilket piggade upp mig ganska mycket. Jag vill nämligen väldigt gärna åka till Nara. Till er som inte vet något om platsen: www.google.se. När jag kom hem var jag dock så trött att jag hade huvudvärk, och jag tänkte att jag skulle ställa klockan i tid så att jag absolut inte skulle glömma bort det, så det gjorde jag. Jag ställde klockan på halv sju, och min väckarklocka fungerar alldeles utmärkt; den ringde nämligen klockan halv sju. Igår eftermiddag.
Som ni nog förstår, så stängde jag av alarmet då och återvände till mina studier (till att titta på Vänner). På kvällen slängde jag mig, trött som jag var, på min futon och somnade för en gångs skull snabbt, försäkrad om att jag skulle kliva upp i tid till utflykten eftersom jag hade varit förutseende nog att ställa klockan redan när jag kom hem.
Nu märker ni att det fattas en ynka liten detalj, eller hur? För att alarmet i en väckarklocka ska fungera så behövs det visserligen att man ställer in det på rätt tid, men ännu viktigare är det att man startar det. Om man inte startar larmet så kommer det under inga omständigheter att ringa. Jag vet det här med säkerhet eftersom jag har lärt mig den hårda vägen.
Faktum är, att jag inte ens vaknade särskilt sent. Jag vaknade utvilad och pigg klockan kvart över åtta, precis då vi skulle samlas i klassrummet. När jag gjorde det och tittade på klockan så trodde jag först inte att det var sant, så jag dubbelkollade med mitt armbandsur (Tack, pappa!), men det var lika osamarbetsvilligt som min väckarklocka. Rasande och svärande arbetade jag mig ner till cykeln och med hjälp av den tog jag mig till skolan, bara för att få höra att det inte fanns något jag kunde göra åt saken. Bussarna med eleverna hade lämnat skolan en halvtimme tidigare eller så.
"Hi! I overslept today."
"Oh, okay..."
"Is there, like, anything that I can do?"
"... No, I don't think so."
"Alright, I'll just go home and... relax then. I can go to Nara some other time, I guess."
"Yeah, just... take it easy."
Sen pratade vi några ord japanska innan jag tackade för mig, gick och köpte frukost och återvände hem. Men jag kan tala om att jag inte alls har tagit det lugnt idag. Jag har tvättat och storstädat, och övat lite kanji. Jag ska plugga mer sen, när jag orkar. Jag är i alla fall inte lika förbannad längre. Det kan väl bli en liten rolig historia att berätta i skolan imorgon kanske. Och att skriva på bloggen. Som sagt, så kan jag åka till Nara någon annan gång. Jag ska ju trots allt bo i det här landet i elva månader till.
Ägg i Kyoto
Jag älskar ägg. Kokt ägg, stekt ägg, äggröra, omelett. Jag skulle lätt kunna byta ut alla proteinkällor mot ägg utan problem. Det har jag visserligen nästan gjort redan...Nu har jag glufsat i mig ett kokt ägg och ska hugga in på min vegetariska soppa (eget fantastiskt recept) eftersom jag fick över från helgen. Klockan är kvart över sju (午後=på eftermiddagen) och jag har precis cyklat till affären och införskaffat juice och chokladflingor. Jag hittade chokladflingor och blev glad, okej?
Idag var jag i skolan, men kände att jag inte hängde med alls efter en natt med dålig sömn. Jag har börjat få känslan att jag går i sömnen ibland. Igår somnade jag med klockan på armleden, det är jag nästan säker på, men när jag vaknade så låg den på mitt skrivbord. Det kan jag ha inbillat mig, men vem var det som tog slut på mitt jäkla toalettpapper under natten förra veckan? Va? Va? Va?
Just det, jag var i skolan. Efter skolan visade Hanna mig ett köpcentrum som ligger i närheten, vilket var trevligt. Vi passade på att äta lunch där också, men jag har redan glömt bort namnet på läckerheten vi åt. Det smakade konstigt. Det smakade japanskt. Det var ganska gott, men det tar tid att vänja sig vid en ny matkultur alltså.
Imorgon ska vi till Gion och titta på en uppvisning med maiko. (En maiko är en lärling som håller på att utbilda sig till geisha. Gion är Kyotos geishadistrikt har jag för mig.) Det ska bli riktigt häftigt! Som tur är så fick jag rätt lott i tisdags förra veckan, då skolan lottade ut vilka som fick följa med och slippa betala. Det kostar nämligen lite pengar annars som jag inte vet om jag hade investerat i maikouppvisningar. Jag har så mycket som behövs köpas ändå...
Nej, nu kallnar min soppa snart, så jag ska käka och göra läxan. Kul!
xoxo, Bea
Idag var jag i skolan, men kände att jag inte hängde med alls efter en natt med dålig sömn. Jag har börjat få känslan att jag går i sömnen ibland. Igår somnade jag med klockan på armleden, det är jag nästan säker på, men när jag vaknade så låg den på mitt skrivbord. Det kan jag ha inbillat mig, men vem var det som tog slut på mitt jäkla toalettpapper under natten förra veckan? Va? Va? Va?
Just det, jag var i skolan. Efter skolan visade Hanna mig ett köpcentrum som ligger i närheten, vilket var trevligt. Vi passade på att äta lunch där också, men jag har redan glömt bort namnet på läckerheten vi åt. Det smakade konstigt. Det smakade japanskt. Det var ganska gott, men det tar tid att vänja sig vid en ny matkultur alltså.
Imorgon ska vi till Gion och titta på en uppvisning med maiko. (En maiko är en lärling som håller på att utbilda sig till geisha. Gion är Kyotos geishadistrikt har jag för mig.) Det ska bli riktigt häftigt! Som tur är så fick jag rätt lott i tisdags förra veckan, då skolan lottade ut vilka som fick följa med och slippa betala. Det kostar nämligen lite pengar annars som jag inte vet om jag hade investerat i maikouppvisningar. Jag har så mycket som behövs köpas ändå...
Nej, nu kallnar min soppa snart, så jag ska käka och göra läxan. Kul!
xoxo, Bea
Växtlighet och japanska
Idag är det jättefint väder ute och varmt som bara den. Det var skönt att cykla idag, och tur var väl det, för jag och Hanna cyklade vilse på väg hem från ramenstället där vi åt lunch med några andra svenska elever. Det blev en rejäl omväg, men vi hittade i alla fall den botaniska trädgården, så där gick vi runt en stund bland växterna och gluttade i solskenet. Men det får nog bli en tripp tillbaka dit när det är längre in i säsongen så att vi får se mer glad växtlighet. Nästa gång tar jag med mig kameran också. Hade inte den med mig idag eftersom jag inte räknade med att snubbla över den botaniska trädgården.
Annars var skolan trevlig idag också (jag tycker skolan är trevlig för det mesta) trots att jag inte känner mig helt frisk. Jag funderar på om jag är förkyld eller allergisk; jag kan liksom inte skilja på dessa åkommor.
Jag går runt och väntar på den dagen då jag vaknar på morgonen och märker att jag kan japanska. Den dagen då jag kliver utanför dörren och förstår vad det står på skyltar och vad personer säger. Japp, jag tror att det är så det fungerar. Man pluggar och pluggar några månader och sen slår det emot en som en kraftig vindpust: all kunskap som man har. Den dagen, förstår ni, som man själv upptäcker att man kan. Den längtar jag till. Men som sagt, så kanske det dröjer några månader.
Förresten så lärde jag mig ett sofistikerat ord idag, men jag har redan glömt bort det. Kanske för att det var svenskt.
xoxo, Bea
Annars var skolan trevlig idag också (jag tycker skolan är trevlig för det mesta) trots att jag inte känner mig helt frisk. Jag funderar på om jag är förkyld eller allergisk; jag kan liksom inte skilja på dessa åkommor.
Jag går runt och väntar på den dagen då jag vaknar på morgonen och märker att jag kan japanska. Den dagen då jag kliver utanför dörren och förstår vad det står på skyltar och vad personer säger. Japp, jag tror att det är så det fungerar. Man pluggar och pluggar några månader och sen slår det emot en som en kraftig vindpust: all kunskap som man har. Den dagen, förstår ni, som man själv upptäcker att man kan. Den längtar jag till. Men som sagt, så kanske det dröjer några månader.
Förresten så lärde jag mig ett sofistikerat ord idag, men jag har redan glömt bort det. Kanske för att det var svenskt.
xoxo, Bea
Fin men seg dag
Idag var det strålande solsken, inte ett moln på himlen och vad som kändes som typ trettio grader varmt. Vilken otur att jag klädde mig efter gårdagens väder, då det spöregnade och var ganska mycket kallare. Det gäller inte här att vädret håller sig ungefär detsamma en längre tid och skiftar långsamt, utan här slår det om snabbt som attan. Och det verkar inte finnas något mellanting heller, antingen så regnar det eller så är det varmt och himlen är blå.
Ändå har dagen varit en sån där dag då man bara inte orkar. Trötthet, huvudvärk och halsont har förföljt mig idag. Det känns bättre nu, men i skolan tänkte jag att jag nog skulle klappa ihop när som helst. Jag tycker det är himla tråkigt när man inte orkar koncentrera sig, eftersom jag faktiskt vill lära mig.
Jag upptäckte kokosgrädde idag. Jag trodde att jag skulle få hälla i det i soppan, men det visade sig vara ganska hårt och smälte av värme. Kokosfett? Nåväl, det var ganska gott med lite kokos faktiskt.
Skönt att det är kort dag imorgon. Måndagar, onsdagar och fredagar går vi bara fram till lunch. Tisdagar och torsdagar (kayobi to mokuyobi) går vi till tio över tre tror jag. Det är bra tider enligt mig. Sådär "lagom". Sen är det plugg hemma som gäller (fast jag brukar förstås ta en tupplur innan det är dags för läxläsning). Det går väldans lätt att somna på eftermiddagen, men på kvällen är jag klarvaken. Det kanske hänger ihop på något vis, när jag tänker efter.
Jag hade aldrig trott att Japan skulle bli vardag, men det är det. Ibland stannar man upp, ser sig om och upptäcker var man är. Man ser, verkligen ser den japanska arkitekturen, bergen som omger hela Kyoto, de små tanterna som till och med får mig att känna mig stor och osmidig, körsbärsblommorna, kanji och allt annat som hör Japan till. Men för det mesta går jag bara förbi allt det där nu för tiden eftersom jag ser det varje dag. Å ena sidan så gillar jag det, å andra sidan så är det lite synd.
Nu ska jag återgå till läxorna och sen sova. Natti fnatt!
xoxo, Bea
Ändå har dagen varit en sån där dag då man bara inte orkar. Trötthet, huvudvärk och halsont har förföljt mig idag. Det känns bättre nu, men i skolan tänkte jag att jag nog skulle klappa ihop när som helst. Jag tycker det är himla tråkigt när man inte orkar koncentrera sig, eftersom jag faktiskt vill lära mig.
Jag upptäckte kokosgrädde idag. Jag trodde att jag skulle få hälla i det i soppan, men det visade sig vara ganska hårt och smälte av värme. Kokosfett? Nåväl, det var ganska gott med lite kokos faktiskt.
Skönt att det är kort dag imorgon. Måndagar, onsdagar och fredagar går vi bara fram till lunch. Tisdagar och torsdagar (kayobi to mokuyobi) går vi till tio över tre tror jag. Det är bra tider enligt mig. Sådär "lagom". Sen är det plugg hemma som gäller (fast jag brukar förstås ta en tupplur innan det är dags för läxläsning). Det går väldans lätt att somna på eftermiddagen, men på kvällen är jag klarvaken. Det kanske hänger ihop på något vis, när jag tänker efter.
Jag hade aldrig trott att Japan skulle bli vardag, men det är det. Ibland stannar man upp, ser sig om och upptäcker var man är. Man ser, verkligen ser den japanska arkitekturen, bergen som omger hela Kyoto, de små tanterna som till och med får mig att känna mig stor och osmidig, körsbärsblommorna, kanji och allt annat som hör Japan till. Men för det mesta går jag bara förbi allt det där nu för tiden eftersom jag ser det varje dag. Å ena sidan så gillar jag det, å andra sidan så är det lite synd.
Nu ska jag återgå till läxorna och sen sova. Natti fnatt!
xoxo, Bea
Första skoldagen
Idag började skolan och det var ganska roligt. Tur att jag tycker om att lära mig saker, för det mesta plugget gör vi hemma. Och det blev mycket plugg. Det märks att det var längesen jag höll på med skola, för efter att ha varit i skolan från nio till halv ett så gick jag hem och sov. Nu närmar sig klockan nio och jag ska bara göra klart läxan och läsa igenom vad vi ska göra imorgon innan det är läggdags, men jag tror att det får bli lite HP i bakgrunden för att göra det hela ännu lite trevligare än vad det redan är.
Yoshuu!
Fukushuu!
Shukudai, shukudai, shukudai...
Yoshuu!
Fukushuu!
Shukudai, shukudai, shukudai...
Förbereda!
Repetera!
Läxor, läxor, läxor...
xoxo, Bea
Repetera!
Läxor, läxor, läxor...
xoxo, Bea
Promenad
Tog mig ändå ut en sväng förut. Gick ut för att kolla om det har blivit sommar än, men det känns som om det kan dröja ett tag till. Det var inte så kallt, men vindjackan kom väl till pass. Jag gick till Kamofloden och plåtade en smula, eftersom jag tyckte att det var fint. :) Enjoy!
Pappersarbete
Ja, det är inte bara att åka, inte. Det är många papper som ska fyllas i och saker som ska fixas. Idag känner jag mig jättetrött. Vi hade "orientation" idag, vilket innebar papper, papper, papper och en rundvandring på universitetet. Tur att vi fick hjälp med att fylla i allting. Och blev guidade av en svensk som också fungerade som tolk. Sjukt najs att det finns en massa svenska elever som kan översätta. Vet inte om jag skulle orka lyssna på japansk engelska så jättelänge (med risk för att låta rätt elak). Förresten så verkar inte så många japaner vara bekväma med att prata engelska.
Nej, shit, nu känner jag för att sova. Klockan är bara halv nio på kvällen, men känner hur ögonlocken rasar ner snart. Inte bra. Inte bra alls.
Imorgon ska jag handla. Jag är så sjukt dålig på att veta vad jag ska ha för mat. Framför allt här. Hittar inte sånt jag letar efter och det jag hittar förstår jag inte vad det är. Det blir att jag går och chansar i affären och hoppas på det bästa liksom. Men det ska nog ordna sig efter ett tag, tror jag. Man lär sig väl. Jag har spanat in asiatiska recept och skrivit en lista med en massa grejor som verkar vara bra att ha. Om jag hittar en bråkdel av grejerna så bör jag klara mig, tror jag.
Något mer spännande? Hm... Njah, nej. Ska köpa köksknivar och en stekpanna också. Och en diskborste och ett paraply, en tvättkorg och en cykel. Men nu ska jag lyssna på Harry Potter och sova.
xoxo
Nej, shit, nu känner jag för att sova. Klockan är bara halv nio på kvällen, men känner hur ögonlocken rasar ner snart. Inte bra. Inte bra alls.
Imorgon ska jag handla. Jag är så sjukt dålig på att veta vad jag ska ha för mat. Framför allt här. Hittar inte sånt jag letar efter och det jag hittar förstår jag inte vad det är. Det blir att jag går och chansar i affären och hoppas på det bästa liksom. Men det ska nog ordna sig efter ett tag, tror jag. Man lär sig väl. Jag har spanat in asiatiska recept och skrivit en lista med en massa grejor som verkar vara bra att ha. Om jag hittar en bråkdel av grejerna så bör jag klara mig, tror jag.
Något mer spännande? Hm... Njah, nej. Ska köpa köksknivar och en stekpanna också. Och en diskborste och ett paraply, en tvättkorg och en cykel. Men nu ska jag lyssna på Harry Potter och sova.
xoxo
Dag fem i Japan: Bussåkning
Jaha, som överskriften antyder, så har jag idag åkt buss. Det var ganska annorlunda och dumma jag gjorde bort mig lite som man ska när man är ny. Fast på tal om överskrift så börjar det bli lite tjatigt att skriva "Dag - i Japan" vareviga dag, det låter ju som om jag räknar ner tills jag kommer hem. :S Tror jag ska sluta med det...
Som sagt, så har jag åkt buss idag. Jag hade faktiskt tänkt gå till skolan, se om jag skulle hitta typ. Det är dock ganska långt, så jag gick upp nästan tre timmar innan jag började, men när jag vaknade så märkte jag att det regnade alldeles förfärligt, så jag fick lov att ta bussen i stället. Bara att gå till busstationen tar faktiskt lite tid, så jag gick en hel timme innan jag började.
Okej, såhär fungerar bussarna i Kyoto: Tänk er en svensk buss. Man går in längst fram, betalar, åker och kliver av genom den bakre dörren. Ta det systemet och vänd det helt ut-och-in så har ni systemet här. Man kliver på genom den bakre dörren, sätter sig och åker. När man ska kliva av så går man fram, betalar och kliver av genom den främre dörren. Heltokigt! Jag tyckte att det var värt att berätta.
Själva lektionen idag var mest förberedande för oss som inte hanterar hiragana och katakana till 10000%. Jag kan läsa både hiragana och katakana, men eftersom jag nämnde i intervjun att jag inte känner mig helt okej med att skriva allting på katakana så fick jag gå på lektion idag. Och det var inte fel det heller! Det var ganska roligt. Läraren snackade nästan bara japanska nästan hela tiden, men hon pratade så himla enkelt med oss så att jag förstod allting i alla fall. Åh, kroppsspråk <3
Annars har jag faktiskt inte gjort särskilt mycket idag. Handlade lite smågrejer, men jag har inte lyckats hitta kryddhyllan än, vilket suger en hel massa. Jag kanske upptäcker var saltet står när jag orkar läsa mig igenom affären någon gång. När jag har lärt mig kanji. *Host*
Ah just det, jag gjorde bort mig på bussen ja. Har man sagt A så får man säga B, som jag brukar säga. Jag trodde att om man la i 500 yen i myntapparaten så skulle man få växel tillbaka, så jag tog min växel och skulle kliva av när chauffören stoppade mig. Tydligen hade jag bara växlat in min femhundring men inte betalat. Ganska weird. Sen är jag så bortkommen att jag totally glömmer bort i såna situationer att det finns ett ganska användbart ord som lyder "sumimasen". (För er som inte vet så betyder det "ursäkta" eller "förlåt".) De tänker väl att jag är en dum och otrevlig utlänning, haha. Nejdå, japaner är väldigt förstående och hjälpsamma. (Hej, fördomar! Men de jag har träffat har varit det i alla fall!)
På tal om förstående och hjälpsamma. Igår när jag införskaffade mig en gryta så fick jag en lång biljett i kassan när jag betalade. Jag förstod verkligen ingenting och de kunde inte engelska så jag stod där som ett fån, tills en av dem som jobbade där, en liten glad tant, skrattande drog med mig ut ur butiken. Mannen som hade tagit betalt tog alla mina tunga kassar och ställde dem i disken så jag skulle slippa bära på dem (hade inhandlat en massa käk). Efter mig och tanten kom en kvinna med liten dotter och alla tyckte jag var en väldans rolig gai-jin (utlänning om jag inte minns fel?). Den lilla flickan fick också en likadan biljett som jag så att hon kunde visa vad jag skulle göra. Vi gick bort till ett långt bord med grejor och en rund sak som jag skulle snurra på efter att ha lämnat min biljett. Ut ploppade en liten, gul kula, vilket betydde att jag fick en lapp som det stod 50 YEN på. Tanten drog mig skrattandes tillbaka till affären, tog min lapp, gav den till mannen bakom disken och tog i utbyte emot ett litet 50 yen-mynt.
"Presento!" sa hon.
"Arigatou!" sa jag, mer eller mindre rätt rent artighetsmässigt, men det framgick vad jag menade i alla fall.
Väldigt glada och trevliga japaner. Det gjorde min dag lite grann. :)
Nej, nu ska jag nog... plugga lite, tror jag. Det kanske är en bra grej.
xoxo, Bea
Som sagt, så har jag åkt buss idag. Jag hade faktiskt tänkt gå till skolan, se om jag skulle hitta typ. Det är dock ganska långt, så jag gick upp nästan tre timmar innan jag började, men när jag vaknade så märkte jag att det regnade alldeles förfärligt, så jag fick lov att ta bussen i stället. Bara att gå till busstationen tar faktiskt lite tid, så jag gick en hel timme innan jag började.
Okej, såhär fungerar bussarna i Kyoto: Tänk er en svensk buss. Man går in längst fram, betalar, åker och kliver av genom den bakre dörren. Ta det systemet och vänd det helt ut-och-in så har ni systemet här. Man kliver på genom den bakre dörren, sätter sig och åker. När man ska kliva av så går man fram, betalar och kliver av genom den främre dörren. Heltokigt! Jag tyckte att det var värt att berätta.
Själva lektionen idag var mest förberedande för oss som inte hanterar hiragana och katakana till 10000%. Jag kan läsa både hiragana och katakana, men eftersom jag nämnde i intervjun att jag inte känner mig helt okej med att skriva allting på katakana så fick jag gå på lektion idag. Och det var inte fel det heller! Det var ganska roligt. Läraren snackade nästan bara japanska nästan hela tiden, men hon pratade så himla enkelt med oss så att jag förstod allting i alla fall. Åh, kroppsspråk <3
Annars har jag faktiskt inte gjort särskilt mycket idag. Handlade lite smågrejer, men jag har inte lyckats hitta kryddhyllan än, vilket suger en hel massa. Jag kanske upptäcker var saltet står när jag orkar läsa mig igenom affären någon gång. När jag har lärt mig kanji. *Host*
Ah just det, jag gjorde bort mig på bussen ja. Har man sagt A så får man säga B, som jag brukar säga. Jag trodde att om man la i 500 yen i myntapparaten så skulle man få växel tillbaka, så jag tog min växel och skulle kliva av när chauffören stoppade mig. Tydligen hade jag bara växlat in min femhundring men inte betalat. Ganska weird. Sen är jag så bortkommen att jag totally glömmer bort i såna situationer att det finns ett ganska användbart ord som lyder "sumimasen". (För er som inte vet så betyder det "ursäkta" eller "förlåt".) De tänker väl att jag är en dum och otrevlig utlänning, haha. Nejdå, japaner är väldigt förstående och hjälpsamma. (Hej, fördomar! Men de jag har träffat har varit det i alla fall!)
På tal om förstående och hjälpsamma. Igår när jag införskaffade mig en gryta så fick jag en lång biljett i kassan när jag betalade. Jag förstod verkligen ingenting och de kunde inte engelska så jag stod där som ett fån, tills en av dem som jobbade där, en liten glad tant, skrattande drog med mig ut ur butiken. Mannen som hade tagit betalt tog alla mina tunga kassar och ställde dem i disken så jag skulle slippa bära på dem (hade inhandlat en massa käk). Efter mig och tanten kom en kvinna med liten dotter och alla tyckte jag var en väldans rolig gai-jin (utlänning om jag inte minns fel?). Den lilla flickan fick också en likadan biljett som jag så att hon kunde visa vad jag skulle göra. Vi gick bort till ett långt bord med grejor och en rund sak som jag skulle snurra på efter att ha lämnat min biljett. Ut ploppade en liten, gul kula, vilket betydde att jag fick en lapp som det stod 50 YEN på. Tanten drog mig skrattandes tillbaka till affären, tog min lapp, gav den till mannen bakom disken och tog i utbyte emot ett litet 50 yen-mynt.
"Presento!" sa hon.
"Arigatou!" sa jag, mer eller mindre rätt rent artighetsmässigt, men det framgick vad jag menade i alla fall.
Väldigt glada och trevliga japaner. Det gjorde min dag lite grann. :)
Nej, nu ska jag nog... plugga lite, tror jag. Det kanske är en bra grej.
xoxo, Bea
Dag fyra i Japan: Skoldags!
Idag har jag varit i skolan och gjort ett inplaceringstest. Jag lovar och svär att jag kommer att hamna i gruppen elever som inte kan ett jävla skit. Jag har också fått mitt studentrum idag, vilket känns riktigt skönt. Äntligen har jag någonstans där jag kan luta mig tillbaka och känna att det här är mitt. Det är väldigt viktigt att man kan känna så någonstans, tror jag. Nu är det en katt som jamar utanför :S Låter lite spöklikt... I vilket fall som helst så har jag ett litet hem här i Kyoto nu, och jag hoppas verkligen att jag kan hitta till skolan imorgon, annars är jag väl doomed.
Jag fick skjuts hit av folk som arbetar på skolan, och på vägen så ringde en av dem till en svensk elev som också bor här. Han hjälpte sedan till att översätta och visade mig runt lite. Senare kom en annan svensk och knackade på och vi gick alla tre ut och de visade mig det viktigaste och vi åt lunch. Det känns verkligen härligt att prata svenska med någon. Redan nu liksom. (Y)
Hanna bad mig ta kort på alla dryckautomater jag ser. Det tänker jag inte göra, för det finns så sjukligt många (vilket jag älskar, vad som är mindre bra med dem att de inte tar emot 1 yen-mynt) men jag kan i alla fall lägga upp en bild på några automater. Enjoy!
Jag fick skjuts hit av folk som arbetar på skolan, och på vägen så ringde en av dem till en svensk elev som också bor här. Han hjälpte sedan till att översätta och visade mig runt lite. Senare kom en annan svensk och knackade på och vi gick alla tre ut och de visade mig det viktigaste och vi åt lunch. Det känns verkligen härligt att prata svenska med någon. Redan nu liksom. (Y)
Hanna bad mig ta kort på alla dryckautomater jag ser. Det tänker jag inte göra, för det finns så sjukligt många (vilket jag älskar, vad som är mindre bra med dem att de inte tar emot 1 yen-mynt) men jag kan i alla fall lägga upp en bild på några automater. Enjoy!
Dag tre i Japan: Till Kyoto!
Eftersom jag förlorade internet igår kväll innan jag hade hunnit publicera mitt inlägg, så sparade jag det och publicerar det idag i stället! Enjoy, jag tar idag sen ^^
"Idag började dagen med japansk hotellfrukost. Jag käkade bland annat laxpaj, yoghurt, sjögräs, misosoppa och bröd. Härlig blandning, det! Efter den intressanta upplevelsen var det dags att försöka ta sig till tåget till Kyoto, vilket jag lyckades med med Natsumis hjälp och en latte från Starbucks i handen. Shinkansen går snabbt. Jag var i Kyoto vid 11:30 ungefär. Från stationen tog jag taxi till pensionatet där jag ska sova i natt, men incheckningen var inte förrän klockan tre, så jag bestämde mig för att gå en sväng, leta rätt på skolan och sånt. Jag hade fått kartor över områdetfrån StudIn, men alltså, jag kan inte alls läsa kartor.
En del kanske skulle säga att jag gick vilse, men det är inte helt rättvist med tanke på att jag hade varit vilse var som helst i den här stan. Jag är fortfarande vilse, kan man säga. Förresten så hittade jag något väldigt intressant, så det var ganska bra att jag gick vilse åt just det hållet och inte någon annanstans.
Jag råkade nämligen snubbla över Ginkaku-ji. Här följer några bilder därifrån:
"Idag började dagen med japansk hotellfrukost. Jag käkade bland annat laxpaj, yoghurt, sjögräs, misosoppa och bröd. Härlig blandning, det! Efter den intressanta upplevelsen var det dags att försöka ta sig till tåget till Kyoto, vilket jag lyckades med med Natsumis hjälp och en latte från Starbucks i handen. Shinkansen går snabbt. Jag var i Kyoto vid 11:30 ungefär. Från stationen tog jag taxi till pensionatet där jag ska sova i natt, men incheckningen var inte förrän klockan tre, så jag bestämde mig för att gå en sväng, leta rätt på skolan och sånt. Jag hade fått kartor över områdetfrån StudIn, men alltså, jag kan inte alls läsa kartor.
En del kanske skulle säga att jag gick vilse, men det är inte helt rättvist med tanke på att jag hade varit vilse var som helst i den här stan. Jag är fortfarande vilse, kan man säga. Förresten så hittade jag något väldigt intressant, så det var ganska bra att jag gick vilse åt just det hållet och inte någon annanstans.
Jag råkade nämligen snubbla över Ginkaku-ji. Här följer några bilder därifrån:
