Jaha, som överskriften antyder, så har jag idag åkt buss. Det var ganska annorlunda och dumma jag gjorde bort mig lite som man ska när man är ny. Fast på tal om överskrift så börjar det bli lite tjatigt att skriva "Dag - i Japan" vareviga dag, det låter ju som om jag räknar ner tills jag kommer hem. :S Tror jag ska sluta med det...

Som sagt, så har jag åkt buss idag. Jag hade faktiskt tänkt gå till skolan, se om jag skulle hitta typ. Det är dock ganska långt, så jag gick upp nästan tre timmar innan jag började, men när jag vaknade så märkte jag att det regnade alldeles förfärligt, så jag fick lov att ta bussen i stället. Bara att gå till busstationen tar faktiskt lite tid, så jag gick en hel timme innan jag började. 

Okej, såhär fungerar bussarna i Kyoto: Tänk er en svensk buss. Man går in längst fram, betalar, åker och kliver av genom den bakre dörren. Ta det systemet och vänd det helt ut-och-in så har ni systemet här. Man kliver på genom den bakre dörren, sätter sig och åker. När man ska kliva av så går man fram, betalar och kliver av genom den främre dörren. Heltokigt! Jag tyckte att det var värt att berätta. 

Själva lektionen idag var mest förberedande för oss som inte hanterar hiragana och katakana till 10000%. Jag kan läsa både hiragana och katakana, men eftersom jag nämnde i intervjun att jag inte känner mig helt okej med att skriva allting på katakana så fick jag gå på lektion idag. Och det var inte fel det heller! Det var ganska roligt. Läraren snackade nästan bara japanska nästan hela tiden, men hon pratade så himla enkelt med oss så att jag förstod allting i alla fall. Åh, kroppsspråk <3

Annars har jag faktiskt inte gjort särskilt mycket idag. Handlade lite smågrejer, men jag har inte lyckats hitta kryddhyllan än, vilket suger en hel massa. Jag kanske upptäcker var saltet står när jag orkar läsa mig igenom affären någon gång. När jag har lärt mig kanji. *Host*

Ah just det, jag gjorde bort mig på bussen ja. Har man sagt A så får man säga B, som jag brukar säga. Jag trodde att om man la i 500 yen i myntapparaten så skulle man få växel tillbaka, så jag tog min växel och skulle kliva av när chauffören stoppade mig. Tydligen hade jag bara växlat in min femhundring men inte betalat. Ganska weird. Sen är jag så bortkommen att jag totally glömmer bort i såna situationer att det finns ett ganska användbart ord som lyder "sumimasen". (För er som inte vet så betyder det "ursäkta" eller "förlåt".) De tänker väl att jag är en dum och otrevlig utlänning, haha. Nejdå, japaner är väldigt förstående och hjälpsamma. (Hej, fördomar! Men de jag har träffat har varit det i alla fall!)

På tal om förstående och hjälpsamma. Igår när jag införskaffade mig en gryta så fick jag en lång biljett i kassan när jag betalade. Jag förstod verkligen ingenting och de kunde inte engelska så jag stod där som ett fån, tills en av dem som jobbade där, en liten glad tant, skrattande drog med mig ut ur butiken. Mannen som hade tagit betalt tog alla mina tunga kassar och ställde dem i disken så jag skulle slippa bära på dem (hade inhandlat en massa käk). Efter mig och tanten kom en kvinna med liten dotter och alla tyckte jag var en väldans rolig gai-jin (utlänning om jag inte minns fel?). Den lilla flickan fick också en likadan biljett som jag så att hon kunde visa vad jag skulle göra. Vi gick bort till ett långt bord med grejor och en rund sak som jag skulle snurra på efter att ha lämnat min biljett. Ut ploppade en liten, gul kula, vilket betydde att jag fick en lapp som det stod 50 YEN på. Tanten drog mig skrattandes tillbaka till affären, tog min lapp, gav den till mannen bakom disken och tog i utbyte emot ett litet 50 yen-mynt.
"Presento!" sa hon. 
"Arigatou!" sa jag, mer eller mindre rätt rent artighetsmässigt, men det framgick vad jag menade i alla fall. 
Väldigt glada och trevliga japaner. Det gjorde min dag lite grann. :)

Nej, nu ska jag nog... plugga lite, tror jag. Det kanske är en bra grej.

xoxo, Bea