Låt mig få berätta historien om när jag bestämde mig för att åka till Japan. Det var den 23e oktober 2011. Jag hade precis klivit av tåget i Bålsta, och var på väg upp till min, Hannas och Hamphus lägenhet i det lilla läskiga gula huset. Medan jag kånkade på min väska som jag hade haft med hem till Karlstad, så tänkte jag på vad jag egentligen höll på med. Den där långa backen som finns i Bålsta gav massor med tid att tänka, framför allt om man har packning med sig och ska uppåt.

Jag pluggade hindi. Det var ett ganska plötsligt beslut från min sida att lära mig just hindi, men jag hade en bra anledning till att fatta det. När jag gick där så kom jag dock underfund med att jag hade glömt bort vad jag hade för anledning och målet med mina studier var som bortblåst.

Plötsligt kände jag väldigt starkt en känsla komma krypande. Den hade legat i bakhuvudet en tid vid det laget. Det var en känsla av att mina val den senaste tiden hade fört mig bort från vad jag egentligen ville med mitt liv och jag kände att jag behövde förändring. Först tänkte jag på fysiska förändringar; jag hade redan färgat mitt hår och funderade på att göra en ny tatuering. Jag förstod dock ganska snabbt att den här känslan inte skulle försvinna av så triviala förändringar som tatueringar och hårfrisyrer. Ångest över hur mitt liv såg ut då och tanken att jag inte alls var på väg i den rikting som jag alltid hade velat, fick mig att leta efter en utväg.

Leta och leta, det gick ganska fort. Jag hade inte ens lyckats ta mig uppför hela backen i Bålsta förrän det stod klart för mig att jag var tvungen att hoppa av min utbildning och åka till Japan i stället. Jag hade tittat på olika hemsidor med språkkurser tidigare, så jag visste att det fanns hjälp att få och jag hade redan tänkt att jag skulle åka till Japan ”någon gång”, jag hade bara inte riktigt förstått att ”någon gång” nog skulle passa bäst ”just nu”, eftersom jag egentligen inte hade något som höll mig kvar. Fel utbildning och fel boende krävde en nystart av mig, och jag kom på då att den nystarten lika gärna kunde äga rum i Japan.

På ungefär tre sekunder, eftermiddagen söndagen den 23e oktober 2011, gick jag från ”jag vill till Japan” till ”jag tänker åka till Japan”. Samma kväll ringde jag hem och berättade vad jag tänkte göra för mina föräldrar. Tre dagar senare hade jag sagt upp mitt hyreskontrakt. En vecka efter det hade jag skickat in min ansökan till Study International och fått en hel bunt papper att fylla i och leta rätt på. Det har nu gått fyra månader sen dess och om två dagar är det exakt en månad kvar tills jag lämnar Arlanda för att åka till Japan. Känslorna går från nervös till orolig till saknad till förväntan, men sällan förstår jag att det verkligen är sant. Ibland går det upp för mig att jag ska åka till Japan för att studera i ett helt år och då kan jag antingen börja skratta rakt ut eller få fjärilar i magen så att jag blir tokig, eller så kan jag bli lite ledsen för att jag kommer att sakna mina vänner och min familj så mycket. Men en sak säger jag och det är att jag inte för en sekund har ångrat mitt val att hoppa av studierna och flytta hem i väntan på att tiden ska vara inne för avfärd. Jag har fått otroligt mycket hjälp och stöttning och jag är väldigt tacksam för det, men ännu är det en månad kvar och många förberedelser. Jag längtar och önskar samtidigt att jag hade mer tid! Mer tid att umgås med mina nära och kära tills jag blir så trött på dem att jag kunde spy, det vore så mycket lättare då.

Jag är säker på en sak, och det är att det här kommer att vara det största äventyret jag får vara med om, och jag planerar att göra det allra mesta och bästa av det.