Därför kan jag ALLT - det där med självförtroende och drömmar
Jag vet inte hur det är med er, men personligen tycker jag att det är riktigt jävla svårt att ha bra självförtroende när man vet, eller tror sig veta, att man inte kan. Jag har sedan länge lagt bakom mig tankar om att jag inte "kan" saker. Jag anser att sånt bara håller en tillbaka i livet. Att ha tvivel om sig själv, sina egna kunskaper och åsikter, och om sina val, gör ju bara att man aldrig riktigt vågar någonting, eller tycker att det inte vore värt det.
Det här skriver jag inte för att predika för andra, utan det är faktiskt tvärtom så att jag funderade över mina drömmar och mål i livet och jag själv började tänka tankar som "det skulle jag aldrig kunna". Jag måste påminna mig själv om var jag står i den här frågan.
Jag vill bli författare. Det finns ingenting annat jag är lockad av att tillbringa min tid med än att skriva skitbra böcker som tar läsarna med storm. Jag skulle möjligtvis kunna varva författarskapet med penseldrag i en tjusig liten ateljé någonstans, men det är också allt jag verkligen känner att jag brinner för. Och jag har alltid varit en person som tycker att man ska följa sitt hjärta, för att vara lite klyschig. Hur viktiga andra arbeten än är för att få alla kugghjul att passa i ett samhälle, så vill jag inte slösa min tid på att göra saker jag egentligen inte har lust att utföra, bara för att jag måste.
Jag blir lite förskräckt av reklamen där de säger "livet är inte dagarna som passerar, livet är dagarna du minns". Det är ju helt fruktansvärt! Vad då, lever inte jag idag bara för att jag inte kommer att minnas den här dagen om trettio år? Hur kort är livet i så fall? Kan någon räkna på det? Och blir jag någon gång dement, så har jag faktiskt inte levt något liv eftersom jag inte minns det. Nej, det där tycker jag är läskigt!
Ändå har de ju rätt på sätt och vis. Det enda som finns kvar av ens liv när man är gammal är en massa prylar, en del familjemedlemmar och vänner förhoppningsvis, och minnen. Därför är det så sjukt viktigt att dagarna inte bara flyter ihop med varandra. Man måste göra något fantastiskt varje dag, för annars kan man berätta för sina barnbarn och barnsbarns barn att livet var en dag, och den gick ut på att jobba.
Jag tycker att mina ideal är omöjliga att följa. Man kan omöjligt göra något fantastiskt av varje dag. Jag brukar inte ens göra något fantastiskt av en dag i veckan. Jag vet att jag romantiserar saker, men jag är bara så rädd att jag kommer att ångra alla saker jag inte gjorde när jag är gammal och blind och döv, ni vet som en del blir. Därför måste jag skaffa mig självförtroende nog att våga ta chansen och det är därför jag lägger en sån tyngd på drömmar och försöker ta avgörande val med en klackspark. "Åka till Japan och ta ett enormt lån från CSN - inga problem." "Bli en bästsäljande författare - det fixar jag."
Jag vill, jag vågar och jag kan. För jag måste det, för min egen skull. Nu minns jag igen hur duktig jag är. Tack, Bea. :3
Kände att jag nog skulle kunna göra om den här texten till en mindre pocket. Finns det någon som orkar läsa, så... duktigt! Hoppas att det var värt det :)
xoxo, Beatrice
Det här skriver jag inte för att predika för andra, utan det är faktiskt tvärtom så att jag funderade över mina drömmar och mål i livet och jag själv började tänka tankar som "det skulle jag aldrig kunna". Jag måste påminna mig själv om var jag står i den här frågan.
Jag vill bli författare. Det finns ingenting annat jag är lockad av att tillbringa min tid med än att skriva skitbra böcker som tar läsarna med storm. Jag skulle möjligtvis kunna varva författarskapet med penseldrag i en tjusig liten ateljé någonstans, men det är också allt jag verkligen känner att jag brinner för. Och jag har alltid varit en person som tycker att man ska följa sitt hjärta, för att vara lite klyschig. Hur viktiga andra arbeten än är för att få alla kugghjul att passa i ett samhälle, så vill jag inte slösa min tid på att göra saker jag egentligen inte har lust att utföra, bara för att jag måste.
Jag blir lite förskräckt av reklamen där de säger "livet är inte dagarna som passerar, livet är dagarna du minns". Det är ju helt fruktansvärt! Vad då, lever inte jag idag bara för att jag inte kommer att minnas den här dagen om trettio år? Hur kort är livet i så fall? Kan någon räkna på det? Och blir jag någon gång dement, så har jag faktiskt inte levt något liv eftersom jag inte minns det. Nej, det där tycker jag är läskigt!
Ändå har de ju rätt på sätt och vis. Det enda som finns kvar av ens liv när man är gammal är en massa prylar, en del familjemedlemmar och vänner förhoppningsvis, och minnen. Därför är det så sjukt viktigt att dagarna inte bara flyter ihop med varandra. Man måste göra något fantastiskt varje dag, för annars kan man berätta för sina barnbarn och barnsbarns barn att livet var en dag, och den gick ut på att jobba.
Jag tycker att mina ideal är omöjliga att följa. Man kan omöjligt göra något fantastiskt av varje dag. Jag brukar inte ens göra något fantastiskt av en dag i veckan. Jag vet att jag romantiserar saker, men jag är bara så rädd att jag kommer att ångra alla saker jag inte gjorde när jag är gammal och blind och döv, ni vet som en del blir. Därför måste jag skaffa mig självförtroende nog att våga ta chansen och det är därför jag lägger en sån tyngd på drömmar och försöker ta avgörande val med en klackspark. "Åka till Japan och ta ett enormt lån från CSN - inga problem." "Bli en bästsäljande författare - det fixar jag."
Jag vill, jag vågar och jag kan. För jag måste det, för min egen skull. Nu minns jag igen hur duktig jag är. Tack, Bea. :3
Kände att jag nog skulle kunna göra om den här texten till en mindre pocket. Finns det någon som orkar läsa, så... duktigt! Hoppas att det var värt det :)
xoxo, Beatrice
Kommentarer
Postat av: Emilia
Vill du veta en sak? Jag har faktiskt alltid beundrat din målmedvetenhet. :) Du vet vad du vill och låter aldrig någon hindra dig, och det beundrar jag!
Jag känner att jag blir stärkt bara av att läsa det här. :)
Trackback