Jag har så himla bra vänner. Jag är riktigt lyckligt lottad. Det är när jag tänker på det, som jag börjar tvivla på hela den här Japan-grejen. Men jag ska genomföra den ändå! Hur mycket jag än kommer sakna alla. 

Jag har haft en riktigt trevlig helg. I fredags kom Maria över hit och vi käkade pizza och såg på film, och sen skypeade vi med Emilia, som är au pair i Skottland just nu. Igår gick vi ut ett gäng och hade trevligt. En gemensam vän, som är bosatt i Göteborg numera, hade kommit hem, så han dök upp efter ett tag och jag blev så himla glad att se honom. Gladare än vad jag trodde att jag skulle bli faktiskt! 

Nästa helg är Hanna hemma i Karlstad också. Hanna är min bästaste vän sedan barnsben, men vi har inte träffats på över en månad. Jag ser fram emot att träffa henne också så sjukt mycket!

Jag har fått höra att jag är en person som fixar sammankomster ofta, hör av mig till folk och tar reda på vilka som vill vara med och hitta på saker. Jag är ganska social på det sättet, tror jag. Jag gillar att kontakta folk och sådär, för jag vill att de ska veta att jag bryr mig om dem. Det är så naturligt för mig. Därför blir jag väldigt förvånad när jag hör om andra som liksom... inte gör det, utan låter vännerna kontakta dem i stället. Jag har varit med om det här, att folk inte hör av sig, att jag är den enda som kontaktar dem. Det brukar sluta med att jag inte hör av mig heller, för att jag inte tror att de vill veta av mig längre. För så skulle jag göra om jag inte vill ha med en person att göra direkt. Om jag inte riktigt brydde mig om vi är vänner eller inte, då skulle jag sluta kontakta personen. Så när folk gör så mot mig så tar jag det som att jag ska låta dem vara ifred.

Jag tänkte på det här i igår natt, när jag skrev med en person. Jag blev faktiskt lite irriterad, för han är en typisk sån som inte hör av sig. Och jag kände bara att "fan vad själviskt". För jag ser det som så, att om jag inte tog mig tid att visa för mina vänner att jag bryr mig, så skulle jag nog liksom inte förtjäna de vännerna jag har ändå. Alla relationer är ju att ge och ta på olika plan, ett utbyte av omtanke. Sen finns det ju olika sätt att göra det på, men för mig är det ju just att ta kontakt som visar att man bryr sig, för det innebär ju att man tänker på sina vänner även när man inte är med varandra. Nu börjar jag känna mig lite needy här xD

Det är ju självklart olika med olika faktiskt. Även om Hanna inte hör av sig på ett tag så vet jag ju att hon finns där ändå om jag behöver henne, och likaså med mina andra nära vänner. Men sen finns det andra jag känner, som jag inte står lika nära, men som ändå har betydelse för mig. Såna vänner brukar jag nog lägga lite extra krut på, eftersom de nog inte ser det som lika självklart att jag finns här för dem. På samma sätt som jag inte ser det som självklart att de finns där för mig om de inte visar att de gör det.

Men det är ju bara jag.

xoxo, Beatrice