Förra veckan var det "Golden week" här i Japan, vilket innebär en massa lediga dagar. Jag vet inte riktigt vad det har varit för högtider, men jag har i alla fall haft två långhelger på rad. Jo, vänta, en dag var det "barnens dag" tror jag... 

I vilket fall som helst så har jag, förutom att plugga, tagit mig tid till att besöka Gion en gång till, och att testa tunnelbanan. Jag åkte med den till Kyotos tågstation och gick omkring där utanför eftersom det finns stora, fina köpcentra där. (Jag köpte en väska, yeay!)

Jo, det jag ville berätta om, var min utflykt till Gion. Jag gick till Kitaojis busstation och åkte med buss 206 till Gion. (Det är detaljerna som gör historien, visst?) Väl där gick jag runt och strövade bland väldigt många människor och en hel massa roliga affärer, fina färger, gamla hus och så vidare. Det var trevligt, och jag var nära att köpa så mycket att jag bestämde mig för att inte köpa något alls i stället, eftersom jag inte kunde bestämma mig för vad jag helst ville ha.

I Gion finns det också ett tempelområde. Jag vet inte vad det heter faktiskt, men dit kunde man gå in och besöka och be vid tempel och små "shrines", kan inte komma på ett bra svenskt ord... Det var en ganska fin trädgård där också. Till slut hamnade jag längst upp i området, vid Chourakuji, ett tempel vid skog och berg. Jag gick dit och sedan uppåt. 



Jag lade upp en version av den här bilden i det förra inlägget, men den (eller de) togs där uppe. Jag hittade denna fantastiska utsikt över Kyoto och bergen på andra sidan. Samtidigt var det folk som sjöng långt där nere, vilket lät väldigt häftigt där uppifrån.

Här kommer några fler bilder från den dagen.



Det var när jag fotade den allra sista bilden som jag lärde känna min vän, herr Tusenfoting. Jag gick runt och tittade och fotade inne på området. När jag såg den här ingången så grabbade jag tag i kameran, som jag hade i fickan, och drog upp den. Jag höll upp den lille rackaren framför ansiktet och skulle precis trycka på knappen, när jag såg hur en stor insekt med flera tusen ben kröp omkring på min hand. Jag skrek till, knäppte bilden (den här ovan) och släppte sedan kameran rakt ner. Jag rös och viftade som en dåre med kameran hängandes från min handled i snöret. Japanerna runt mig stirrade och jag kände mig som en fånig turist. Resten av dagen kändes det som om jag hade tusenfotingar överallt och innanför kläderna, eftersom jag hade fårr för mig att det suttit två små kräk på mig och jag visste ju inte vart den hade kommit ifrån. Den hade lika gärna kunnat ha lagt ägg i min jacka. Usch.

xoxo, Bea