Så jag tänkte på det här med självkänsla. Jag vet att det är väldigt många där ute som har dålig självkänsla och jag kan verkligen inte annat än tycka synd om dem. Personligen tycker jag både om mig själv och är säker på mig själv. Så ja. Men när jag pratar med folk, läser runt på internet och så vidare, så ser jag hela tiden alla de här människorna (oftast unga tjejer) som inte vågar ta för sig, inte tror på sig själva, är osäkra, eller rent av är rädda för vad andra ska tycka. 

Jag vill säga åt dem att skärpa till sig. Men för fan, vill jag säga, bara gör det. Det gör jag. Även när jag inte vågar så gör jag. Precis vad jag vill, så länge det inte skadar andra. Sen förstår jag ju att det inte är lätt. Jag har ju själv varit där. Liten och osäker, inte vågat ta plats, inte vågat vara mig själv. Och det trots att jag alltid inners inne har vetat mitt värde. Jag visste alltid att jag var bra, smart, en schysst person. Ändå fanns de där spärrarna.

Jag vill gärna tro att självkänslan kommer med tiden för de flesta, och det gör den säkert också ofta. Men när jag tänker på hur mycket jag har kämpat med mig själv för att våga mer, hur många gånger jag har stått framför spegeln och bråkat med rösterna som säger "du är inte snygg nog", "inte smart nog", "du har för många finnar"... då förstår jag vilken kamp det ändå är. Att få bra självkänsla och/eller självförtroende är inte något som bara kommer, det är något man kämpar sig till. Hårt och länge.

Jag hade turen att få föräldrar som alltid stöttade mig och fick mig att känna mig bra och duktig. Så länge jag och Alex gjorde vårt bästa så var vi bra nog, så länge vi var snälla mot andra (och uppförde oss som folk, vad sjutton är det för fel på alla oartiga småungar som ingen har koll på numera?) så var de nöjda liksom. Och jag tror, nej jag vet, att det har gett mig väldigt mycket skjuts på vägen. Det är värre för personer som kanske inte har samma sorts stöttning hemifrån av alla möjliga olika anledningar. Och jag önskar verkligen att jag kunde dela med mig av min viljestyrka, min allra finaste egenskap, till dem för att om man har glöden så kan man klara allt. Då kan man stå framför spegeln i badrumt och svara rösterna att "jo, jag är så mycket bättre ochså mycket mer än vad jag någonsin trodde".

Med det vill jag säga tack mamma och pappa för att ni är så fantastiskt bra föräldrar och alltid har funnits där för mig. Jag älskar er och jag längtar efter att få fira jul med er och Alex och resten av släkten. 
Och ta aldrig upp att jag skrev det här, för då kommer jag bara börja gråta, ni vet att jag inte klarar av att prata om känslor. Det är därför jag skriver det istället. 

Puss och kram
Bea