Det verkar som om det inte bara är pappa som vill att jag uppdaterar mer, är det så? Om jag har uppfattat saken rätt så är farmor också besviken på mina uteblivna blogginlägg, sådan mor sådan son, eller hur? 

Jag vet inte om ni har uppfattat det, men det är så att jag har haft höstlov ett tag här nu. Jag har inte heller någon vidare budget att tala om, så jag har faktiskt inte gjort särskilt mycket alls den senaste tiden. Dock kan jag meddela att jag har blivit kär i en japansk kille, så jag planerar förlänga mitt visum med minst ett till år och stanna här. Jag trivs faktiskt så bra att jag vill stanna här för alltid. Det låter bra, eller hur?

Skämt åsido, så händer det nästan ingenting. Jag hade tänkt komma hem över jul, men jag är inte säker på att jag kommer ha råd med det nu när jag har slösat bort så mycket pengar på Tokyoresor, tunnelbanebiljetter och skor. Vi får se hur det blir med den saken. 

Det har kommit nya elever till min skola nu också. Igår var jag där och välkomnade de nya svenskarna, ett glatt gäng på... sex personer, tror jag. En del såg lite skakis ut faktiskt, typ så som jag antagligen såg ut på första dagen här. Jag kunde inte låta bli att bli lite sentimental. Känns helt sjukt att stå där ett halvår senare och ta emot nya asplöv som om jag vet och kan mer än dem. Fast det gör jag ju. Jag känner mig fortfarande som en nybörjare, men nu räknas jag faktiskt som "senpai"; någon som har pluggat längre och är på en högre nivå än någon annan. Kan inte fatta att det redan har gått ett halvt år sen jag klev ner på japansk mark. Kan inte fatta att halva tiden har gått och att jag kommer vara hemma om ett halvår. Vad ska jag göra då liksom? Sluta leka runt och skaffa mig ett jobb? Usch. Fy fan, vad tråkigt. Jag tycker inte livet borde gå ut på att anpassa sig, och egentligen vill jag bara skriva, men man behöver ju pengar liksom. Helst vill jag bara flytta in på ett bibliotek och bara läsa och skriva hela dagarna. Den perfekta tillvaron. Doften av gamla och nya böcker. Ljudet av smattrande tangenter då min egen bok tar form på skärmen. 

Vet ni om att jag håller på att planera och skriva en bok? Eller rättare sagt, en triologi. Det gör jag. Vet ni om att jag skriver ner speciella händelser här i Japan för att kunna sammanställa en självbiografi om det här året? Det gör jag. Det kommer att bli bra. Och jag vet det eftersom jag inte är klar förrän jag är nöjd, och jag har enorma krav på saker jag gör, kanske framför allt på min fantasytriologi, eftersom jag praktiskt taget har planerat de böckerna sen jag var femton år gammal. 

Här har ni ett lejon jag målade. Enjoy!