Nu tänkte jag ta upp ett intressant ämne! Jippie! Ett ämne jag borde läsa in mig mer på, eftersom jag tyvärr inte vet så mycket mer om det än vad som skrivs på svenska mammabloggar. Och det är inte barn det ska handla om, utan feminism! Jaaa! Men inte om feminismens historia och utveckling genom åren, inte heller om stora feminister och faktiskt inte ens särskilt mycket om feminismens grundpelare. Nej, idag ska det handla om synen på feminism, hatet mot feminism och kanske framför allt, rädslan för att vara en feminist. 

För det finns verkligen en utspridd rädsla för att kunna kopplas ihop med "de där manshatarna". Känslan är lite "Jag är inte feminist, men..." hur otroligt det än låter. Min fråga är: vad är felet med att vara feminist? Vad är det hemska med att kämpa emot de problem samhället har på grund av en än idag snedvriden syn på kvinnor och män, en utbredd okunnighet om genus (som alltför många inte ens vet att de har)? Varför ska man skämmas om man råkar låta som en feminist?

För jag är ju en sån där person som tycker det är helt rimligt att kvinnor och män ska uppfostras lika, ha samma förutsättningar och chanser i livet, lika lön, lika mycket inflytande, etcetera. Visserligen har jag aldrig kallat mig själv för just feminist, men det finns några anledningar till det. Dem ska jag berätta nu. Först och främst kanske det är viktigt att påpeka att jag aldrig sagt att jag inte är det. (Inte för att det har någon vidare betydelse, folk brukar ta ett uteblivet svar som antingen jakande eller nekande, beroende på vad de är ute efter för svar från början.) Då var det överstökat. Hej och hå.

Anledningar till att jag inte kallar mig själv för feminist:
1: Jag gillar inte att tillhöra något fack, eftersom folk alltid, alltid, alltid har fördomar. Bättre att vara lite mystisk sådär va. Jag har mina åsikter, helt enkelt. Då slipper jag hantera alla kommentarer från obildade människor som tror att feminism är något annat än vad det är.
2: Jag gillar inte riktigt namnet på något vis. Lite diffust kanske, men sån är ju jag. Mystisk. Buuu~
3: Jag vill inte sprida feministiska åsikter som en feminist, utan som en helt vanlig tjej som tänker men hjärnan och inte med röven. Jag är folklig. En sån man kan identifiera sig med, hehehe.

Med det sagt, så skulle jag troligtvis inte svara nej om någon frågade mig rakt ut om jag är feminist eller inte. Och om vi ska se krass på det hela, så skulle ingen gå på den lögnen i alla fall. 

Vidare, är jag så himla less på den där förnekelsen. På rädslan som får folk att till varje pris klamra sig fast vid sina villfarelser att genus inte är ett problem i dagens samhälle. Inte i Sverige, inte. Se, vad långt vi har kommit! Ja, i jämförelse med länder där kvinnor behandlas som ägodelar är det ju inte så jäkla svårt att ligga lite bättre till. Betyder det att vi inte har problem? Nej. Ska jag nöja mig bara för att andra har det sämre? Nej. Ska andra kvinnor göra det? Nej. Ska männen göra det? Nej. För vet ni vad, det här rör faktiskt både män och kvinnor. Så vad sjutton är folk egentligen rädda för? Jag tror de är rädda för det okända. Rädda för att ha fel, kanske. För det mesta tror jag inte ens att de vet själva. De ska bara säga emot liksom.

Lik förbannat skapas den där ilskan. Ilskan som får folk att skicka hatbrev, ja, till och med hotbrev, till feminister. Varför? Vi hatar inte män, vi hatar att män och kvinnor behandlas olika. Vi vill ingen illa, vi vill uppnå jämlikhet och jämställdhet i samhället. Låter inte det fullt rimligt? Det borde göra det.