2012-05-22
Igår morse var det solförmörkelse som syntes i Japan. En ringformad solförmörkelse. Den ska tydligen ha varit häftig att se, men jag vet inte för jag sov då. Jag tror att jag ska åka till Australien i November, för det ska bli en total solförmörkelse där då. Jag och mina lysande idéer.
Så, vad händer mer i Japan? En hel del plugg. Jag målar mycket eftersom jag är inne i en sån period och jag har köpt akvarellfärger. Igår grabbade jag tag i The Great Hunt igen för att fortsätta läsa. Jag började med den innan jag åkte, men sen jag kom hit så har jag mest bara lyssnat på Harry Potter på ljudbok. Det känns skönt att hålla i en stabil pocketbok igen. Att se texten liksom.
Här är det varmt och luften är fuktig. Jag har ganska svårt att tänka mig att folk i Sverige snart får sommarlov, eftersom vi fortfarande har nästan två månader kvar. Ganska konstigt egentligen, med tanke på att det har varit sommarvärme ute länge nu enligt mig.
Jag trivs här. Jag tycker om allting med Kyoto, utom de värdelösa 1-yenmynten. Jag cyklar till skolan varje morgon så jag har blivit van vid vänstertrafiken. På lunchen går vi till matbutiken Nakamura precis vid skolan och köper bentolådor (typ matlådor) som man kan värma i microvågsugnar där, sedan brukar vi gå upp och sätta oss utanför universitetets café. Högst upp i trappan har man utsikt ända till bergen på andra sidan stan.
Vi har börjat ha kalligrafilektioner varje måndag, men bara i fem veckor. Både jag och Hanna tycker att det är den bästa lektionen på hela veckan. Det är fantastiskt roligt på något vis, men det finns samtidigt så många detaljer att tänka på för att få kanjitecknen rätt, att det för mina tankar till karate och att öva kata. Jag har egna kalligrafisaker så jag kan hålla på hemma om jag vill. Kanji över huvud taget visade sig vara ganska roligt att kunna. Tar man bara ett i taget så är det ju inte så svårt att lära sig de vanligaste. Rätt som det är så kan man läsa enkla meningar som innehåller kanji. Jo, jag har fått bestämma vilka kanjitecken jag vill skriva mitt eget namn med också!
唄愛鳥珠
Så, vad händer mer i Japan? En hel del plugg. Jag målar mycket eftersom jag är inne i en sån period och jag har köpt akvarellfärger. Igår grabbade jag tag i The Great Hunt igen för att fortsätta läsa. Jag började med den innan jag åkte, men sen jag kom hit så har jag mest bara lyssnat på Harry Potter på ljudbok. Det känns skönt att hålla i en stabil pocketbok igen. Att se texten liksom.
Här är det varmt och luften är fuktig. Jag har ganska svårt att tänka mig att folk i Sverige snart får sommarlov, eftersom vi fortfarande har nästan två månader kvar. Ganska konstigt egentligen, med tanke på att det har varit sommarvärme ute länge nu enligt mig.
Jag trivs här. Jag tycker om allting med Kyoto, utom de värdelösa 1-yenmynten. Jag cyklar till skolan varje morgon så jag har blivit van vid vänstertrafiken. På lunchen går vi till matbutiken Nakamura precis vid skolan och köper bentolådor (typ matlådor) som man kan värma i microvågsugnar där, sedan brukar vi gå upp och sätta oss utanför universitetets café. Högst upp i trappan har man utsikt ända till bergen på andra sidan stan.
Vi har börjat ha kalligrafilektioner varje måndag, men bara i fem veckor. Både jag och Hanna tycker att det är den bästa lektionen på hela veckan. Det är fantastiskt roligt på något vis, men det finns samtidigt så många detaljer att tänka på för att få kanjitecknen rätt, att det för mina tankar till karate och att öva kata. Jag har egna kalligrafisaker så jag kan hålla på hemma om jag vill. Kanji över huvud taget visade sig vara ganska roligt att kunna. Tar man bara ett i taget så är det ju inte så svårt att lära sig de vanligaste. Rätt som det är så kan man läsa enkla meningar som innehåller kanji. Jo, jag har fått bestämma vilka kanjitecken jag vill skriva mitt eget namn med också!
唄愛鳥珠
Det är tecknen för "sång", "kärlek", "fågel" och "pärla". Beatorisu. Jättegulligt, jag vet.
Jag undrar om jag fortfarande kan läsa devanagari. Hm...
Tyska? Tja, varför inte? Jag hade ju en tysk lärare i hindi.
Det är nog inte så konstigt att jag tycker att det mest intressanta med språk är alla olika skriftspråk som finns. Jag är ju en boktjej, så att säga.
Nej, nu ska jag nog göra något annat. Kanske öva lite glosor.
Natti natt
/Bea
Jag undrar om jag fortfarande kan läsa devanagari. Hm...
Tyska? Tja, varför inte? Jag hade ju en tysk lärare i hindi.
Det är nog inte så konstigt att jag tycker att det mest intressanta med språk är alla olika skriftspråk som finns. Jag är ju en boktjej, så att säga.
Nej, nu ska jag nog göra något annat. Kanske öva lite glosor.
Natti natt
/Bea
Sagan om tusenfotingen
Förra veckan var det "Golden week" här i Japan, vilket innebär en massa lediga dagar. Jag vet inte riktigt vad det har varit för högtider, men jag har i alla fall haft två långhelger på rad. Jo, vänta, en dag var det "barnens dag" tror jag...
I vilket fall som helst så har jag, förutom att plugga, tagit mig tid till att besöka Gion en gång till, och att testa tunnelbanan. Jag åkte med den till Kyotos tågstation och gick omkring där utanför eftersom det finns stora, fina köpcentra där. (Jag köpte en väska, yeay!)
Jo, det jag ville berätta om, var min utflykt till Gion. Jag gick till Kitaojis busstation och åkte med buss 206 till Gion. (Det är detaljerna som gör historien, visst?) Väl där gick jag runt och strövade bland väldigt många människor och en hel massa roliga affärer, fina färger, gamla hus och så vidare. Det var trevligt, och jag var nära att köpa så mycket att jag bestämde mig för att inte köpa något alls i stället, eftersom jag inte kunde bestämma mig för vad jag helst ville ha.
I Gion finns det också ett tempelområde. Jag vet inte vad det heter faktiskt, men dit kunde man gå in och besöka och be vid tempel och små "shrines", kan inte komma på ett bra svenskt ord... Det var en ganska fin trädgård där också. Till slut hamnade jag längst upp i området, vid Chourakuji, ett tempel vid skog och berg. Jag gick dit och sedan uppåt.
Jag lade upp en version av den här bilden i det förra inlägget, men den (eller de) togs där uppe. Jag hittade denna fantastiska utsikt över Kyoto och bergen på andra sidan. Samtidigt var det folk som sjöng långt där nere, vilket lät väldigt häftigt där uppifrån.
Här kommer några fler bilder från den dagen.
Det var när jag fotade den allra sista bilden som jag lärde känna min vän, herr Tusenfoting. Jag gick runt och tittade och fotade inne på området. När jag såg den här ingången så grabbade jag tag i kameran, som jag hade i fickan, och drog upp den. Jag höll upp den lille rackaren framför ansiktet och skulle precis trycka på knappen, när jag såg hur en stor insekt med flera tusen ben kröp omkring på min hand. Jag skrek till, knäppte bilden (den här ovan) och släppte sedan kameran rakt ner. Jag rös och viftade som en dåre med kameran hängandes från min handled i snöret. Japanerna runt mig stirrade och jag kände mig som en fånig turist. Resten av dagen kändes det som om jag hade tusenfotingar överallt och innanför kläderna, eftersom jag hade fårr för mig att det suttit två små kräk på mig och jag visste ju inte vart den hade kommit ifrån. Den hade lika gärna kunnat ha lagt ägg i min jacka. Usch.
xoxo, Bea
I vilket fall som helst så har jag, förutom att plugga, tagit mig tid till att besöka Gion en gång till, och att testa tunnelbanan. Jag åkte med den till Kyotos tågstation och gick omkring där utanför eftersom det finns stora, fina köpcentra där. (Jag köpte en väska, yeay!)
Jo, det jag ville berätta om, var min utflykt till Gion. Jag gick till Kitaojis busstation och åkte med buss 206 till Gion. (Det är detaljerna som gör historien, visst?) Väl där gick jag runt och strövade bland väldigt många människor och en hel massa roliga affärer, fina färger, gamla hus och så vidare. Det var trevligt, och jag var nära att köpa så mycket att jag bestämde mig för att inte köpa något alls i stället, eftersom jag inte kunde bestämma mig för vad jag helst ville ha.
I Gion finns det också ett tempelområde. Jag vet inte vad det heter faktiskt, men dit kunde man gå in och besöka och be vid tempel och små "shrines", kan inte komma på ett bra svenskt ord... Det var en ganska fin trädgård där också. Till slut hamnade jag längst upp i området, vid Chourakuji, ett tempel vid skog och berg. Jag gick dit och sedan uppåt.
Jag lade upp en version av den här bilden i det förra inlägget, men den (eller de) togs där uppe. Jag hittade denna fantastiska utsikt över Kyoto och bergen på andra sidan. Samtidigt var det folk som sjöng långt där nere, vilket lät väldigt häftigt där uppifrån.
Här kommer några fler bilder från den dagen.
Det var när jag fotade den allra sista bilden som jag lärde känna min vän, herr Tusenfoting. Jag gick runt och tittade och fotade inne på området. När jag såg den här ingången så grabbade jag tag i kameran, som jag hade i fickan, och drog upp den. Jag höll upp den lille rackaren framför ansiktet och skulle precis trycka på knappen, när jag såg hur en stor insekt med flera tusen ben kröp omkring på min hand. Jag skrek till, knäppte bilden (den här ovan) och släppte sedan kameran rakt ner. Jag rös och viftade som en dåre med kameran hängandes från min handled i snöret. Japanerna runt mig stirrade och jag kände mig som en fånig turist. Resten av dagen kändes det som om jag hade tusenfotingar överallt och innanför kläderna, eftersom jag hade fårr för mig att det suttit två små kräk på mig och jag visste ju inte vart den hade kommit ifrån. Den hade lika gärna kunnat ha lagt ägg i min jacka. Usch.
xoxo, Bea
Sagan om hur jag inte hamnade i Nara idag
Idag har skolan en resa till Nara planerad. Mina klasskompisar är där just nu på sightseeing. Jag är inte där just nu, utan i mitt rum och kokar potatis. Varför är jag inte i Nara med mina klasskompisar? Ja, det är en mycket bra fråga.
Efter en natts dålig sömn, kom jag igår till skolan alldeles utmattad. Där fick jag reda på att vi idag skulle åka till Nara, vilket piggade upp mig ganska mycket. Jag vill nämligen väldigt gärna åka till Nara. Till er som inte vet något om platsen: www.google.se. När jag kom hem var jag dock så trött att jag hade huvudvärk, och jag tänkte att jag skulle ställa klockan i tid så att jag absolut inte skulle glömma bort det, så det gjorde jag. Jag ställde klockan på halv sju, och min väckarklocka fungerar alldeles utmärkt; den ringde nämligen klockan halv sju. Igår eftermiddag.
Som ni nog förstår, så stängde jag av alarmet då och återvände till mina studier (till att titta på Vänner). På kvällen slängde jag mig, trött som jag var, på min futon och somnade för en gångs skull snabbt, försäkrad om att jag skulle kliva upp i tid till utflykten eftersom jag hade varit förutseende nog att ställa klockan redan när jag kom hem.
Nu märker ni att det fattas en ynka liten detalj, eller hur? För att alarmet i en väckarklocka ska fungera så behövs det visserligen att man ställer in det på rätt tid, men ännu viktigare är det att man startar det. Om man inte startar larmet så kommer det under inga omständigheter att ringa. Jag vet det här med säkerhet eftersom jag har lärt mig den hårda vägen.
Faktum är, att jag inte ens vaknade särskilt sent. Jag vaknade utvilad och pigg klockan kvart över åtta, precis då vi skulle samlas i klassrummet. När jag gjorde det och tittade på klockan så trodde jag först inte att det var sant, så jag dubbelkollade med mitt armbandsur (Tack, pappa!), men det var lika osamarbetsvilligt som min väckarklocka. Rasande och svärande arbetade jag mig ner till cykeln och med hjälp av den tog jag mig till skolan, bara för att få höra att det inte fanns något jag kunde göra åt saken. Bussarna med eleverna hade lämnat skolan en halvtimme tidigare eller så.
"Hi! I overslept today."
"Oh, okay..."
"Is there, like, anything that I can do?"
"... No, I don't think so."
"Alright, I'll just go home and... relax then. I can go to Nara some other time, I guess."
"Yeah, just... take it easy."
Sen pratade vi några ord japanska innan jag tackade för mig, gick och köpte frukost och återvände hem. Men jag kan tala om att jag inte alls har tagit det lugnt idag. Jag har tvättat och storstädat, och övat lite kanji. Jag ska plugga mer sen, när jag orkar. Jag är i alla fall inte lika förbannad längre. Det kan väl bli en liten rolig historia att berätta i skolan imorgon kanske. Och att skriva på bloggen. Som sagt, så kan jag åka till Nara någon annan gång. Jag ska ju trots allt bo i det här landet i elva månader till.
Efter en natts dålig sömn, kom jag igår till skolan alldeles utmattad. Där fick jag reda på att vi idag skulle åka till Nara, vilket piggade upp mig ganska mycket. Jag vill nämligen väldigt gärna åka till Nara. Till er som inte vet något om platsen: www.google.se. När jag kom hem var jag dock så trött att jag hade huvudvärk, och jag tänkte att jag skulle ställa klockan i tid så att jag absolut inte skulle glömma bort det, så det gjorde jag. Jag ställde klockan på halv sju, och min väckarklocka fungerar alldeles utmärkt; den ringde nämligen klockan halv sju. Igår eftermiddag.
Som ni nog förstår, så stängde jag av alarmet då och återvände till mina studier (till att titta på Vänner). På kvällen slängde jag mig, trött som jag var, på min futon och somnade för en gångs skull snabbt, försäkrad om att jag skulle kliva upp i tid till utflykten eftersom jag hade varit förutseende nog att ställa klockan redan när jag kom hem.
Nu märker ni att det fattas en ynka liten detalj, eller hur? För att alarmet i en väckarklocka ska fungera så behövs det visserligen att man ställer in det på rätt tid, men ännu viktigare är det att man startar det. Om man inte startar larmet så kommer det under inga omständigheter att ringa. Jag vet det här med säkerhet eftersom jag har lärt mig den hårda vägen.
Faktum är, att jag inte ens vaknade särskilt sent. Jag vaknade utvilad och pigg klockan kvart över åtta, precis då vi skulle samlas i klassrummet. När jag gjorde det och tittade på klockan så trodde jag först inte att det var sant, så jag dubbelkollade med mitt armbandsur (Tack, pappa!), men det var lika osamarbetsvilligt som min väckarklocka. Rasande och svärande arbetade jag mig ner till cykeln och med hjälp av den tog jag mig till skolan, bara för att få höra att det inte fanns något jag kunde göra åt saken. Bussarna med eleverna hade lämnat skolan en halvtimme tidigare eller så.
"Hi! I overslept today."
"Oh, okay..."
"Is there, like, anything that I can do?"
"... No, I don't think so."
"Alright, I'll just go home and... relax then. I can go to Nara some other time, I guess."
"Yeah, just... take it easy."
Sen pratade vi några ord japanska innan jag tackade för mig, gick och köpte frukost och återvände hem. Men jag kan tala om att jag inte alls har tagit det lugnt idag. Jag har tvättat och storstädat, och övat lite kanji. Jag ska plugga mer sen, när jag orkar. Jag är i alla fall inte lika förbannad längre. Det kan väl bli en liten rolig historia att berätta i skolan imorgon kanske. Och att skriva på bloggen. Som sagt, så kan jag åka till Nara någon annan gång. Jag ska ju trots allt bo i det här landet i elva månader till.
