Hur sjutton väljer man?
Eftersom det har slagit mig att jag åker hem om bara fem månader, så har jag börjat fundera rejält på vad jag vill göra sen. Har spanat in utbildningar i hela Sverige, både på universitet och på folkhögskolor. Jag är ju inte utbildad till något redan, så utan vidareutbildning så kommer jag troligtvis sitta fast på McDonalds för resten av livet. Men jag kan helt ärligt säga att jag inte har den blekaste aning om vad jag vill göra. Eller jo, jag skulle vilja gå på folkhögskola, men mina år som jag kan få CSN-stöd under börjar ticka och jag vill kunna gå på universitet sen.
Så hur väljer man? Å ena sidan så är jag intresserad av... typ allt. Fast å andra sidan så är jag inte särskilt intresserad av någon utbildning alls. Allting ser tråkigt ut. Det finns ju oändligt många kurser som verkar roliga, men program där man faktiskt utbildar sig till ett vettigt yrke som man kan få betalt för, de ser alltid skittråkiga ut.
Så hur väljer man? Å ena sidan så är jag intresserad av... typ allt. Fast å andra sidan så är jag inte särskilt intresserad av någon utbildning alls. Allting ser tråkigt ut. Det finns ju oändligt många kurser som verkar roliga, men program där man faktiskt utbildar sig till ett vettigt yrke som man kan få betalt för, de ser alltid skittråkiga ut.
Helt vanlig måndag
Jo, men jag bytte klass. Jag flyttade ner ett steg, för jag tyckte inte att det var värt stressen och pressen, även om jag hade lärt mig mycket mer i min förra klass. Den jag går i nu är mest repetition och väldigt enkel, men jag trivs mycket bättre och jag hoppas på att vi ska börja med nyare grejer snart.
Idag har jag faktiskt fått tummen ur och städat hela studentrummet, duktiga jag! Men jag ska dra igen nu och plugga med David på "Mister Donut"; vi kände att vi var tvungna att testa det stället. Idag blir det alltså inte Freshness Burger, dit vi har gått flera gånger förut, trots att deras burgare är helt magiska.
Hej med er!
xoxo, Bea
Idag har jag faktiskt fått tummen ur och städat hela studentrummet, duktiga jag! Men jag ska dra igen nu och plugga med David på "Mister Donut"; vi kände att vi var tvungna att testa det stället. Idag blir det alltså inte Freshness Burger, dit vi har gått flera gånger förut, trots att deras burgare är helt magiska.
Hej med er!
xoxo, Bea
Ny termin...
... ny klass, ny lärare. Min nya klass är fullproppad med pluggisar från Taiwan. Inte en enda svensk (utöver mig), och bara två personer från min gamla klass går där. Läraren verkar schysst, men rätt sträng och jag kände redan idag att det här kommer att bli riktigt tufft. Inte "åh, vad skönt, nu kommer jag lära mig massor"-tufft, utan snarare "jag vill skita i det här och gå hem och sova istället"-tufft. Typ "jag överlever nog inte ens första veckan"-tufft. Vi fick en massa information idag om den kommande terminen, allting som vanligt på japanska, men med den skillnaden att läraren tog för givet att vi förstår. Med andra ord pratade hon väldigt snabbt, och jag förstod troligtvis inte mycket mer än 50%. Vid lunch var jag villig att ge upp och kräva att få börja i en enklare klass, men jag antar att jag borde ge det ett försök.
Redan första dagen (idag) så skulle vi sitta i grupper, berätta om oss själva, ställa frågor och samtala (det jag tycker är allra svårast med japanska), och sen skulle vi DESSUTOM ställa oss upp och återge för resten av klassen vad den bredvid hade sagt. Jag HATAR att stå och prata inför folk. Första dagen? FÖRSTA DAGEN? Jag känner inte ens de här läskiga taiwaneserna, som alla är minst tio gånger bättre än mig på japanska. Behöver jag ens fortsätta? Den här dagen har varit kass som fan. Min hjärna gråter, mina ögon är trötta, självförtroendet i bott och jag lyckas inte ens lista ut hur jag ska betala min jäkla hyra?!
Som tur är så har jag en troligtvis väldigt trevlig afton framför mig, eftersom Emiliano, vår före detta klasskompis, ska åka hem på onsdag och vi ska ha hejdå-fest för honom sen. Efter att jag har kämpat mig igenom dagens alla läxor och förberedelser inför imorgon.
Redan första dagen (idag) så skulle vi sitta i grupper, berätta om oss själva, ställa frågor och samtala (det jag tycker är allra svårast med japanska), och sen skulle vi DESSUTOM ställa oss upp och återge för resten av klassen vad den bredvid hade sagt. Jag HATAR att stå och prata inför folk. Första dagen? FÖRSTA DAGEN? Jag känner inte ens de här läskiga taiwaneserna, som alla är minst tio gånger bättre än mig på japanska. Behöver jag ens fortsätta? Den här dagen har varit kass som fan. Min hjärna gråter, mina ögon är trötta, självförtroendet i bott och jag lyckas inte ens lista ut hur jag ska betala min jäkla hyra?!
Som tur är så har jag en troligtvis väldigt trevlig afton framför mig, eftersom Emiliano, vår före detta klasskompis, ska åka hem på onsdag och vi ska ha hejdå-fest för honom sen. Efter att jag har kämpat mig igenom dagens alla läxor och förberedelser inför imorgon.
Vanlig helg
Igår hade vi orientering i skolan. Då fick vi reda på att de där jäkla japanerna har skärpt straffen på nedladdning (nu kan man få upp till tre år i fängelse eller 200 man yen (2000000 yen) för nedladdning) och dessutom kan de se typ allt vi gör på internet. Vi som bor i studentrum. Så jag ska aldrig ladda ner igen, fan. </3 Vad hände med personlig integritet på internet? Jag blev lite illamående. Oh well.
På kvällen hade vi trevligt med vår nya granne, en finsk jättetrevlig tjej, sen åkte vi down town och mötte upp en massa folk. Det var en väldigt bra kväll, tycker jag. Den avslutades med nattmat och sen åkte vi hem. Idag har jag sovit och bara tagit det lugnt, men jag ska städa rummet strax, för sen får jag finbesök. Av en kiiiille, busigt va? Smyger in killar på rummet på det där sättet. Nej, okej, det ska inte vara plural. Bara en. Jag har nog faktiskt inte haft besök av mer än en kille åt gången sen jag kom hit. (Jag kan verkligen höra hur pappa pustar ut nu.)
Städa var det ja. Aleeeeeeeex, kom hit och trolla bort min sladdhög, det ser förjävligt ut!
xoxo, Bea
På kvällen hade vi trevligt med vår nya granne, en finsk jättetrevlig tjej, sen åkte vi down town och mötte upp en massa folk. Det var en väldigt bra kväll, tycker jag. Den avslutades med nattmat och sen åkte vi hem. Idag har jag sovit och bara tagit det lugnt, men jag ska städa rummet strax, för sen får jag finbesök. Av en kiiiille, busigt va? Smyger in killar på rummet på det där sättet. Nej, okej, det ska inte vara plural. Bara en. Jag har nog faktiskt inte haft besök av mer än en kille åt gången sen jag kom hit. (Jag kan verkligen höra hur pappa pustar ut nu.)
Städa var det ja. Aleeeeeeeex, kom hit och trolla bort min sladdhög, det ser förjävligt ut!
xoxo, Bea
Skor!
Jo, jag har ju faktiskt köpt nya skor, och eftersom jag inte kan gå i klackar utan att få vidrigt ont i fötterna i en vecka efteråt, så köpte jag helt enkelt platåskor! Så jag når killarna på dansgolvet. ;)
Ett blogginlägg till farmor
Det verkar som om det inte bara är pappa som vill att jag uppdaterar mer, är det så? Om jag har uppfattat saken rätt så är farmor också besviken på mina uteblivna blogginlägg, sådan mor sådan son, eller hur?
Jag vet inte om ni har uppfattat det, men det är så att jag har haft höstlov ett tag här nu. Jag har inte heller någon vidare budget att tala om, så jag har faktiskt inte gjort särskilt mycket alls den senaste tiden. Dock kan jag meddela att jag har blivit kär i en japansk kille, så jag planerar förlänga mitt visum med minst ett till år och stanna här. Jag trivs faktiskt så bra att jag vill stanna här för alltid. Det låter bra, eller hur?
Skämt åsido, så händer det nästan ingenting. Jag hade tänkt komma hem över jul, men jag är inte säker på att jag kommer ha råd med det nu när jag har slösat bort så mycket pengar på Tokyoresor, tunnelbanebiljetter och skor. Vi får se hur det blir med den saken.
Det har kommit nya elever till min skola nu också. Igår var jag där och välkomnade de nya svenskarna, ett glatt gäng på... sex personer, tror jag. En del såg lite skakis ut faktiskt, typ så som jag antagligen såg ut på första dagen här. Jag kunde inte låta bli att bli lite sentimental. Känns helt sjukt att stå där ett halvår senare och ta emot nya asplöv som om jag vet och kan mer än dem. Fast det gör jag ju. Jag känner mig fortfarande som en nybörjare, men nu räknas jag faktiskt som "senpai"; någon som har pluggat längre och är på en högre nivå än någon annan. Kan inte fatta att det redan har gått ett halvt år sen jag klev ner på japansk mark. Kan inte fatta att halva tiden har gått och att jag kommer vara hemma om ett halvår. Vad ska jag göra då liksom? Sluta leka runt och skaffa mig ett jobb? Usch. Fy fan, vad tråkigt. Jag tycker inte livet borde gå ut på att anpassa sig, och egentligen vill jag bara skriva, men man behöver ju pengar liksom. Helst vill jag bara flytta in på ett bibliotek och bara läsa och skriva hela dagarna. Den perfekta tillvaron. Doften av gamla och nya böcker. Ljudet av smattrande tangenter då min egen bok tar form på skärmen.
Vet ni om att jag håller på att planera och skriva en bok? Eller rättare sagt, en triologi. Det gör jag. Vet ni om att jag skriver ner speciella händelser här i Japan för att kunna sammanställa en självbiografi om det här året? Det gör jag. Det kommer att bli bra. Och jag vet det eftersom jag inte är klar förrän jag är nöjd, och jag har enorma krav på saker jag gör, kanske framför allt på min fantasytriologi, eftersom jag praktiskt taget har planerat de böckerna sen jag var femton år gammal.
Här har ni ett lejon jag målade. Enjoy!
Jag vet inte om ni har uppfattat det, men det är så att jag har haft höstlov ett tag här nu. Jag har inte heller någon vidare budget att tala om, så jag har faktiskt inte gjort särskilt mycket alls den senaste tiden. Dock kan jag meddela att jag har blivit kär i en japansk kille, så jag planerar förlänga mitt visum med minst ett till år och stanna här. Jag trivs faktiskt så bra att jag vill stanna här för alltid. Det låter bra, eller hur?
Skämt åsido, så händer det nästan ingenting. Jag hade tänkt komma hem över jul, men jag är inte säker på att jag kommer ha råd med det nu när jag har slösat bort så mycket pengar på Tokyoresor, tunnelbanebiljetter och skor. Vi får se hur det blir med den saken.
Det har kommit nya elever till min skola nu också. Igår var jag där och välkomnade de nya svenskarna, ett glatt gäng på... sex personer, tror jag. En del såg lite skakis ut faktiskt, typ så som jag antagligen såg ut på första dagen här. Jag kunde inte låta bli att bli lite sentimental. Känns helt sjukt att stå där ett halvår senare och ta emot nya asplöv som om jag vet och kan mer än dem. Fast det gör jag ju. Jag känner mig fortfarande som en nybörjare, men nu räknas jag faktiskt som "senpai"; någon som har pluggat längre och är på en högre nivå än någon annan. Kan inte fatta att det redan har gått ett halvt år sen jag klev ner på japansk mark. Kan inte fatta att halva tiden har gått och att jag kommer vara hemma om ett halvår. Vad ska jag göra då liksom? Sluta leka runt och skaffa mig ett jobb? Usch. Fy fan, vad tråkigt. Jag tycker inte livet borde gå ut på att anpassa sig, och egentligen vill jag bara skriva, men man behöver ju pengar liksom. Helst vill jag bara flytta in på ett bibliotek och bara läsa och skriva hela dagarna. Den perfekta tillvaron. Doften av gamla och nya böcker. Ljudet av smattrande tangenter då min egen bok tar form på skärmen.
Vet ni om att jag håller på att planera och skriva en bok? Eller rättare sagt, en triologi. Det gör jag. Vet ni om att jag skriver ner speciella händelser här i Japan för att kunna sammanställa en självbiografi om det här året? Det gör jag. Det kommer att bli bra. Och jag vet det eftersom jag inte är klar förrän jag är nöjd, och jag har enorma krav på saker jag gör, kanske framför allt på min fantasytriologi, eftersom jag praktiskt taget har planerat de böckerna sen jag var femton år gammal.
Här har ni ett lejon jag målade. Enjoy!
En massa bilder
Eftersom pappa tjatar så om att jag ska uppdatera bloggen, och eftersom jag har tänkt göra det ett tag nu, så kommer det en uppdatering idag. Och eftersom en bild säger mer än tusen ord så lägger jag upp en hög här. De är från Tokyo! Enjoy!
